tillfreds

Jag känner sällan känsloytterligheterna, jag blir inte glad, ledsen, arg osv, utan mina känslor är ganska avtrubbade. Jag skulle inte säga att jag är lycklig, men däremot känns jag tillfreds. För mig är tillfreds ändå ett stort ord, det betyder att jag är nöjd i mitt här och nu, att jag inte kan önska mig något mer, och tillfreds är idag den etikett jag skulle sätta på hur jag mår. Att bo i mitt hus, att bo på landet, att skapa, att kunna lägga omkull mig på soffan, att ha en rabarberkaka på köksbänken, det känns som att jag inte behöver mera just nu. Det som gör mig mest tillfreds är förstås att få dela mitt liv med alla mina djur, om det är något som gör mig lycklig (stora ord!), så är det katterna och Alice. Det är inte långa stunder som dom inte får mig att le och att storskratta, dom får verkligen mitt hjärta att svämma över, och jag skulle inte kunna tänka mig mitt liv utan dom. Så tomt det skulle vara!
 
 
Såhär ser det ut i sängen för det mesta, jag ligger stilla som en mumie i mitten, för att inte störa alla djuren som ligger runt omkring. Bosse (helvita katten, den enda killen i familjen) håller sig för det mesta nere vid fötterna, alla dom andra är i olika stadier av plåster - ju närmare desto bättre, tycker dom. Ibland så är det internkonkurrens, och dom lägger sig nästan på varandra för att få vara den som ligger närmast. Jag förstår inte dom som inte låter katterna vara i sängen eller i soffan, ja, det blir grus ibland, men oj vad det är värt det! Allt detta mys!
 
Vi kom just in från morgonkisspromenaden, och jag hade med mig alla tre katter, förutom Alice då. Selma (skölpaddsfärgade tjejen) har precis börjat följa med och promenera, och hon var den första som hängde på. Sen kom Bosse, som är vår trogna följeslagare, är han ute, så följer han med. Sist hängde Beppe (svartvita tjejen) på, hon är rädd för bilar och är mer skeptisk till att ge sig ut på vägen, så hon håller sig nära huset. Till slut var vi en liten flock på promenad! Alice fick vara lös första biten, hon börjar bli duktig på inkallning och håller superkontakt. Att göra det med en Selma i närheten visade sig dock vara för svårt till slut, och Alice och Selma sprang hemåt när jag ville gå bortåt. Trots det, så kom Alice ändå när jag ropade, så jag är väldigt stolt över henne!
 
Alice och jag har förresten tränat "tass" ett tag (en del kallar det "tack", men tass funkar för oss), och hon börjar vara säker på det också. Såpass att hon börjar sträcka fram tassen innan jag hinner säga något, för hon vet att då får man godsaker. Nu skulle vi ha fortsatt och utökat repertoaren, men jag vet inte riktigt med vad. Ligg fungerar inte ett dugg, jag fick Lily att lära sig det, men Alice vill inte alls. Jag gjorde ett snabbt försök med att sitta fint (dvs på bakbenen), men Alice var inställd på tass, så det ville sig inte heller. Kanske vi helt enkelt ska fortsätta med tass ett tag till, eftersom det går så bra. Hon är nöjd när det funkar, för då får hon godis, och jag är nöjd när Alice är nöjd. Fortsätter vi med det som går bra, så är vi sålunda nöjda båda två!
 

födelsedagsfirande

Jag kom hem för ett tag sen, jag och Alice var och firade Birgittas 60-årsdag. Lugnt och trevligt firande, precis i min smak, och så hade Birgitta till och med gjort bananglass med björnbär och mango till mig. Jättegott! Och det känns väldigt trevligt när fokk anstränger sig och gör något enkom. Enkom åt Birgitta sydde jag ihop en present, en upcyclad väggbonad:
 
 
Birgittas födelsedag var faktiskt inte dagens enda - Selma fyller två år idag!
 
 Fast henne firade jag inte mer än vanligt, det vill säga med en massa gos och en massa pussar. Jag har aldrig haft någon katt som tycker om att pussas som Selma gör!
 

godmorgon lördag!

Jag vågar inte ha Alice lös, för hon lyssnar när hon vill lyssna, och ger sig på bilar om hon får chansen (vi åker ut på flygfältet ibland, för det är långt till vägen, och det är tomt på folk), men idag släppte jag kopplet - klockan sju en lördag morgon, mindre trafik än så blir det knappast. Och hon var jätteduktig! Hon höll sig nära mig, på vägen hem igen så sprang hon en bit i förväg, men väntade tills jag kom ikapp, och dessutom var det inga problem för mig att röra vid henne. Förut så har hon sprungit när min hand har närmat sig, men nu tyckte hon att det var lite roligt till och med - jag fick både klappa och busa. Dessutom - hon var så upptagen med att bära sitt koppel, att hon märkte knappt att hon var lös. Stor framgång alltså! Men jag ser verkligen fram emot våren, så att vi kan börja vara ute på gården igen, det är verkligen en lyx för oss allihop!