tjusiga tisdag - titivating tuesday, make do and mend

Någonting jag gärna gör, och alltid gjort (med mer eller mindre framgång), är att göra om existerande kläder, så att de får längre livslängd. Upcycling, med ett fint utländskt ord. Kläder som jag är trött på, som är slitna, som inte passar längre. Ibland blir resultatet sämre än innan, men det gör inte så mycket - det är kläder som jag ändå skulle ha gjort mig av med, men nu fick dom en andra chans. Ibland blir resultatet lysande, och så mycket bättre än innan. Ibland behöver man inte göra så mycket, byta knappar kan räcka (vilket påminner mig om att jag har ett gäng knappar att byta, på koftor är knapparna ofta för små i relation till knapphålet, och sålunda vill inte koftan hållas stängd), ibland blir det en större operation.
 
Kragen jag sydde på en H&M-kofta är ett bra exempel på lite jobb, stor förändring.
 
Min skjortklänning krävde betydligt mer jobb och tid, jag sydde om fyra herrskjortor (köpta för en billig peng på Röda Korset) till en klänning, jag mätte och nålade och sydde och klippte, och såg till att den verkligen passar mig. Skräddarsydd, minsann!
 
Det är klart att jag har böcker på ämnet också, dom två översta, Chic on a shoestring av Mary Jane Baxter och Minxy Vintage av Kelly Doust handlar om att sy om existerande plagg, Sticka & Virka av Cilla Ramnek handlar om att pimpa existerande plagg med stickade och virkade detaljer, och Do Redo handlar främst om att göra nya saker av filtade tröjor. Bra och inspirerande allihop, och åtminstone de två sista borde kunna hittas på bibblan.
 
Mollie Makes är en brittisk tidning, som också innehåller många idéer för att göra om existerande garderob, vilket är en av anledningarna till att jag gillar den så. Finns på Pressbyrån med lite tur.
 
 
 
I´ve always enjoyed upcycling my clothes, sometimes with success, sometimes not. The top two photos are two successful project, a vintage collar sewn on an H&M cardigan, and a dress made from four men´s shirts. Then there are some book tips, if you want to try some yourself, and you need some advice and ideas. The pile of magazines are my Mollie Makes collection - lots of upcycling and DIY.

vettigt är på semester...

Jag har haft förinställda blogginlägg hela helgen, och tur är väl det, jag har inte spenderat många minuter vid datorn, bara för att sätta på musik nån gång ibland. Imorgon har jag dock inget förinställt, och inget planerat, förhoppningen är att vakna tidigt och komma fram till nåt, och förhoppningsvis något vettigt. På senaste tiden känns det tyvärr som vettigt har tagit semester...
 
Låt mig förklara. Att ha gått från social eremit, till överdriftssocialisering, till skeptisk isolering, till depression och nu till glad och sällskapssjuk, har förändrat mycket, min personlighet, mitt beteende, min självcensur. Kanske mest det sista, jag som analyserat och överfunderat i alla år, jag bara gör, och funderar inte ens. Både på gott och ont. Jag gör mycket jag aldrig skulle ha gjort förut, jag ångrar inte sånt jag skulle ha ångrat, jag glider med strömmen och låter den ta mig vart den vill. Ibland är det till märkliga ställen. Och jo, sekundsnabbt undrar jag om vettigt tagit semester...
 
Jag har bortförklaringar om det är någon som reagerar (jag är äntligen glad igen! jag har äntligen roligt igen! jag trivs med mig själv, äntligen! det beror säkert på medicinen!), men grejen är, att jag inte egentligen tycker att jag behöver bortförklara mig. Jag har inga barn, jag är singel, jag levde som eremit väldigt länge (i tio års tid var jag nykter och levde i celibat, en logisk följd av att inte kunna umgås med folk), jag har mycket att ta igen, och jag har ingen att ta hänsyn till, ingen som tar skada om jag gör bort mig själv, eller om jag lever på ett sätt som en 38½-årig kvinna inte förväntas leva. Bara en sån sak som män, eller pojkar i mitt fall. Även om äldre kvinnor och yngre män är betydligt mer accepterat nu än förut, så ses det ändå snett på. Många gånger har jag fått höra att jag borde sikta in mig på en betydligt äldre åldersgrupp. Betydligt lättare sagt än gjort, då det inte är ett aktivt val. Att jag gillar karlar med skägg är inte heller ett val, inte heller att jag är bisexuell och sålunda gillar tjejer också, eller att alla är snyggare med tatueringar än utan. Hade det varit ett val, så hade det inte varit någon större diskussion.
 
Jo, tyvärr är det runt det ämnet det rör sig, när jag faller för impulser. Karlar. Det som är tyvärr i min värld, är att jag hittar dom som vill vara med mig i brist på annat, och som dessutom vill vara dom som sitter i förarsätet, att allt ska vara på deras villkor. Jag tycker inte om att vara ett andrahandsval, och jag vill gärna ha något att säga till om. Faktum är, att jag är rätt dominerande och bossig, att vara tvungen att nöja mig med att dansa efter någon annans pipa är rätt värdelöst. Jag har förstås valet att kliva ur situationen, men sanningen är att jag hellre dansar över huvud taget, än inte alls.
 
Jag känner att jag svamlar, jag uttrycker mig kanske kryptiskt, det är inte meningen, men samtidigt vill jag inte utlämna mig (och andra) mer än vad jag redan gör. Det här är fruktansvärt närgånget, om man jämför med för ett år sedan, eller ett halvår sedan.
 
Det är nånstans här jag sitter mitt en en 40-årskris också, hur ska jag kunna fylla 40 och bete mig som en 40-åring, när hela mitt liv ser precis likadant ut som för 20 år sedan? Jag är i precis samma situation, med brist på jobb, brist på pengar, brist på karl (eller kvinna för den delen), men utan hopp för framtiden. Jag vet ju att det där hoppet jag hade då, det sket sig hur mycket som helst.
 
Så jag dansar som det vore 1999, som var dag var den sista, som om här och nu är det sista jag någonsin kommer att få. Jag fortsätter att träffa män som definitivt inte är den rätta, men som verkar vara en bra idé där och då, jag gör sånt som får folk att höja på ögonbrynen och skvallra och tycka att jag är pinsam. Jag slänger mig ut, och hoppas att trapetsen är på plats och fångar upp mig, och om jag missar, så hoppas jag på skyddsnätet. Jag fortsätter att vara glad och ha roligt, jag tar för mig allt vad jag kan, för att jag vet att det kommer inte att fortgå.
 
Imorgon, eller nästa månad, eller nästa år, då kommer jag att vara ensam igen, det enda jag vet, är att jag inte vill ångra något jag inte gjorde. Carpe diem, sa Robin Williams i Döda Poeters Sällskap. Suck the marrow out of life.
 
Så jag har skickat vettigt på semester, och jag suger ut märgen, jag suger så hårt jag kan, och jag sträcker mig efter nästa ben.