soffbunden, tröjstickning, utredning

Jag har bott i soffan i några dagar igen (jag ska lägga omkull mig bara jag druckit upp mitt te), dels på grund av brist på energi (inte helt ovanligt), dels på grund av huvudvärk (jag vaknade med huvudvärk igår, tyvärr gick det inte över av en kopp te utan höll i sig hela dagen), och idag stack ischiasen upp sitt fula huvud. Å andra sidan, om jag ska se det positivt: tur i oturen att huvud-/ryggvärken kom nu när jag ändå inte orkar göra något, det hade varit värre om jag haft fingrarna fulla med kli och kroppen full med myror och inte kunnat göra något alls. Vågrätt läge, bok, musik och tupplurar är precis vad jag vill/orkar/klarar av just  nu.
 
Nu har jag dessutom samvete till att ligga hela dagen om det skulle behövas - mitt sista hemliga paket är klart och ivägskickat (ni får se när mottagaren fått det, jag är vän med henne på facebook, och paketets innehåll är rätt avslöjande...), jag tog med Alice och promenerade till brevlådan nu på morgonen. Ryggen klagade, men samtidigt - det bästa för en ond rygg är att röra på sig. I rimlig mängd! Jag har numera inte dåligt samvete om jag gör annat än att göra paketpresenter heller, så jag ser fram emot att sticka på min tröja. Bara jag kan sitta upprätt en längre stund. Jag skyller förresten på mitt hemliga paket att jag har ont i ryggen, jag satt och målade klart det sista igår kväll, och min stol är inte så ergonomisk. Ryggont kom alltså som ett brev på posten.
 
Förresten, apropå att sticka tröja: Jag stickar den i svart garn, jag använder helst svarta kläder (även om det blivit mera färg igen den sista tiden), jag saknar svarta stickade tröjor, men att sticka i svart garn är supertråkigt! Förhoppningsvis blir tröjan fin när den är klar, men just nu är jag rätt oimponerad över hur det ser ut.
 
Apropå stickade tröjor överhuvudtaget: Jag stickade en tröja inför förra julen, och jag har inte använt den mer än nån gång. Först och främst blev den för lång, jag föredrar kortare tröjor, men just det är inget större problem att fixa - det är bara att repa upp den nertill och sticka om mudden. Men grejen är den, att jag inte är helt nöjd över hur tröjan ser ut på det stora hela. Ringningen är för stor, den är lite snäv över överarmarna, och jag tycker inte att mönsterstickningen blev bra, det är så långt mellan mönstermaskorna på en del ställen så att det inte är snyggt med garnet som fått följa med på baksidan. Jag funderar helt enkelt på att repa upp tröjan, och så hitta på något annat med garnet. Jag har dessutom flera nystan kvar oanvända, så att jag skulle kunna sticka ett större plagg, en kofta till exempel, eller kanske två mindre, enfärgade tröjor.
 
För att byta ämne helt, eller för att återknyta till där jag började: Jag har väntat jättelänge, typ 2½ år, på att få göra en bipolärutredning, först glömde psykologen bort att skicka in remiss, sedan valde han att vänta efter min GBP-operation (utan att säga något till mig om det), men till sist så kom remissen iväg. I december var jag på utvärdering inför utredning, och i slutet av april ska jag äntligen påbörja utredningen. Äntligen! Jag hoppas på att dom kommer fram till att jag är bipolär, inte för att jag vill vara det, men för att det skulle underlätta mycket att få ett namn på dom problem jag haft i hela mitt vuxna liv (och en stor del av min ungdom/barndom också). Det skulle vara fantastiskt skönt att få höra att det inte var jag som var värdelös på att få saker att fungera, det skulle vara fantastiskt skönt att få en diagnos att trycka upp under näsan på dom som tycker att jag bara är lat och bara borde rycka upp mig, och ur arbetsmöjlighets- och ekonomisk synvinkel så hjälper förhoppningsvis en diagnos också till. AF har fler möjligheter att hjälpa till att hitta ett jobb när man har fysiska/psykiska diagnoser, och dom blir mer flexibla med hurpass man kan jobba. Heltid går överhuvudtaget inte för mig, men eftersom jag inte får stämpla upp en deltid så är det det enda jag kan söka. Och heltid leder ofelbart till ett misslyckande, och till att jag mår sämre än innan. Så jag hoppas mycket på den här utredningen! Håll tummarna för att det leder till något bra!
 
 

upp och ner (och upp igen?)

När jag kollade instagram innan jag lade mig igår kväll, så trodde jag att min otur började vända - titta, vilken tur jag hade:
 
 
Jag vann Eli Åhman Owetz bok Hemma hos Bettan! Jag har alla hennes böcker utom två (snart utom en, den sista), alla är signerade, och liksom den här boken, så vann jag den allra första, fast för några år sedan. Jag har helt enkelt haft tur med hennes böcker! Eftersom jag gillar dom mycket, så är jag väldigt glad för det!
 
Fast sen högg det till i fotleden, som nu känns som om den vore stukad, fast jag har inte gjort illa mig (det är flera dagar sedan jag halkade omkull, jag tvivlar på att det skulle börja göra ont nu), och det är varken blått eller svullet. Och när jag var ute med Alice för en timme sen, så var det -20 grader ute (vart är våren???) - inte bara min otur, men uschligt likaväl.
 
 
Men så på morgonen så fick jag mig en snabb orakelkortsläsning, och den lovar gott! Jag väljer att tro på att den innehåller ett korn av sanning, och att oturen faktiskt är på gång att vända! Under tiden, så tänker jag stappla nerför trappen och koka lite mer te, och kolla ifall det hunnit bli lite varmare ute - jag hade tänkt ut på byn en sväng, ifall det inte är så kallt, jag ska kolla vad optikern säger om att byta glas från ett par glasögon till ett annat, och jag behöver köpa bröd, mjölk, toapapper, diskmedel och sånt tråkigt. Jag överlever tills imorgon, men jag har inte varit ut på över en vecka, så det skulle inte skada att få se en människa eller två.
 

å så trött

Usch vad jag är trött idag, jag har redan hunnit med två tupplurar på ett par timmar var, och jag längtar tills det är kväll och sängdags. Jag har såna dagar, ibland blir dom flera på raken, ibland är det bara nån enstaka. Just sovandet på soffan har jag inget emot, men att jag knappt orkar hålla mig upprätt är förstås inget vidare. Idag hoppas jag att det bara är en reaktion på igår - halva dagen hälsade jag och Alice på hos Karin, på eftermiddagen kom Sigrun, Maria, Colin, Mio och Pepsi (hunden) och hälsade på, jag blir gärna slut av att träffa folk. Likaså känns det i kroppen att promenera i halv storm och att skotta ihoppressad snö som väger bly, det blir rena rama träningspassen av sånt.
 
Annars tänkte jag att igår var ett tecken på att all otur äntligen vänt - först bjuder Karin in oss på frukost, sedan kommer Sigrun och Maria och gänget med fika (äppelpaj!) och en massa mat, båda helt out of the blue, båda otroligt välkommet (jag har inget stort umgänge, dom jag har är guld!). Och när jag senare ska plocka fram det sista paret sockar jag har att sticka klart, så hade jag redan stickat klart det - det var bara kvar att fästa garn. Fast sen rundar jag av kvällen med att halka omkull när jag går ut med Alice, jag slog mig inte mer än att jag skrapade upp knät under bilen (benet gled under bilen, ryggen for in i snödrivan). Å, och just nu börjar det snöa, fast det är förstås inte bara min otur... Våren, vart är du?
 
Så idag bor jag på soffan, jag orkar inte laga mat, fast jag har en massa gott i kylen, jag har bara haft datorn på för bakgrundsmusik, för till och med en film/serie är för jobbigt. Det är en evinnerlig tur att det funkar att läsa! Nu dricker jag bara en kopp te, innan jag lägger omkull mig igen, det riktigt drar i kroppen...