sånt man funderar över efter en stund med satc

 Jag  var ett stort fan av Sex and the City när det gick (mest för kläderna, inte så mycket för sexet och jakten på relationer), sent omsider såg jag filmerna, och nu i dagarna har jag sett om filmerna igen. Jag tittar på dom rätt annorlunda nu än vad jag gjorde på serien för sådär 10-15 år sedan (när var det den gick, egentligen?), och dom tankar som väcks är rätt annorlunda också. Som sagt, då var jag mest inne i serien för kläderna, och för Carries fantastiska lägenhet, den jag kände igen mig mest i var Carrie och Miranda. Nu när jag är i deras ålder, och själv har provat på SATC-livet (singel kvinna på stan, ja, eller på flata), så känner jag igen mig i helt andra saker, och numer känner jag igen mig mer i Samantha. Tänk så man kan förändras på tio år! Eller snarare, så bra att jag har förändrats på tio år, tragiskt vore det annars.
 
En annan sak jag började fundera över, är en sak som jag har funderat över till och från de senaste åren. I slutet på första filmen, så firar dom Samantha´s 50-årsdag, bara väninnorna, en restaurang och en överraskningstårta. Jag fyller ju också jämnt nästa år, the big 4-0, och jag har nojat över det de senaste åren, av olika anledningar. En anledning är, att jag fortfarande sitter i samma sits som för 20 år sedan - singel, arbetslös, utan pengar, utan trygghet (fast nu äger jag en lägenhet i alla fall - i samma hus som min allra första lägenhet). En annan anledning är, att jag dras till yngre män och kvinnor, och att hitta någon blir svårare och svårare ju äldre jag blir - det är tyvärr inte så att jag blir attraktivare och attraktivare på marknaden... En annan, ytligare, anledning är själva födelsedagen. När jag fyllde 30, så åkte jag ner till Stockholm, och tillbringade en dag på stan med två av systrarna och min äldsta vän (äldsta som i långvarigaste. förresten, i ålder också...), det var en trevlig dag, men det kändes inte direkt som ett firande. Hur min 40-årsdag än blir, så vill jag gärna känna mig firad. En stor fest vore underbart, men nånting med dom allra närmsta vore också trevligt. Men jag har så svårt att tänka mig att det är mer än en handfull människor som ens vill fira med mig, och det får mig att noja. Nu har syster Maria försäkrat mig om att det kommer att bli ett firande, men ja - jag nojar ändå. Jag har ju lyckats göra mig av med vänner på löpande band hittills... Men, mitt liv har förändrats många gånger om de senaste tre åren, jag har inte minsta aning om hur det ser ut om ett år. Kan ju börja med att noja över nästa födelsedag till att börja med...
 
Förresten. Gjorde ni quizzen jag länkade till ovan? Vilken av tjejerna i SATC är ni? Jag blev faktiskt lite förvånad över att jag fortfarande är Carrie... Det är kanske inte så mycket som jag tror som förändras...
 
Förresten, är dom inte fantastiska exempel på hur jäkligt snygg man fortfarande kan vara efter 40? (Dom har alltid varit min tröst i åldrandet!) Och Carrie, är hon inte alltid så himla snygg i håret?
 
 

ett värmande lapptäcke i svala toner

Mitt lilla lapptäcke har varit klart ett tag, men jag kom på att jag inte har visat upp det. Det är inte stort, det räcker lagom att ha över knät i soffan, eller att dra över täcket om jag fryser när jag ska sova. Färgskalan, dom blå/lila/gröna tonerna, avgjorde faktiskt sovrummets färgskala, tyvärr visar det sig att lapptäcket inte passar ett dugg till överkastet, och tanken var ju att det skulle ligga på sängen. Så det kräver lite omfundering...
 
Det mesta är antingen vintagetyger från 60-70-talet, eller så är det gamla kläder. Världens bästa återvinning!
 
Se - det kunde definitivt fungera bättre tillsammans.
 
Det som tog mest tid med att göra klart lapptäcket, var att hitta ett baksidestyg. Det här köpte jag på RK i Östersund, färgerna är rätt perfekta. Men när jag skulle klippa till det, så fick jag hjärtat i halsgropen - det var jättesmalt! Men tydligen var det meningen att jag skulle ha det som baksida, för det var på millimetern lika brett som själva lapptäcket. På millimetern!
 
 
 
I started this lap quilt ages ago, finished it a while ago, and now finally I´m showing it to you guys. The colours actually set the colour scheme for my bedroom, even though the quilt ended up clashing pretty badly with my bedspread...
 
 
 
 

om man lägger rabarber på pajen?

Med mig från Arvidsjaur följde en bunt med rabarber. Jag älskar rabarber, om något smakar eller luktar rabarber, så faller jag handlöst (jag hittade en rabarberdoftande parfym för en massa år sedan, men skrev aldrig upp namnet, och när jag väl skulle köpa den, så fanns den inte där längre...), förra året fanns rabarbercider, på systemet i sommar finns ett (alkoholfritt) sommarvin, som smakar massor av rabarber - båda två förstås fullträffar. Så ni förstår varför jag var tvungen att ha med mig rabarber hem!
 
Av rabarbern gjorde jag paj, först lät jag rabarbern (skuren i bitar) mjukna en stund på spisen med socker, vaniljsocker och lite lakritspulver. Så gjorde jag en smuldeg (margarin, socker och mjöl), och så skjuts in i ugnen. En klick vispgrädde till, och jag må då säga - det kan vara den godaste rabarberpaj jag någonsin ätit! Sockret bildade en karamellsås, rabarbern var fortfarande lite syrlig, och smuldegen var mumsig och riklig. Och tänk - jag har fortfarande kvar i kylen! Plötsligt känns lördagen mycket mycket bättre!
 
(Lördagen hade varit ännu bättre, om jag haft några pengar. Det var loppis ungefär överallt på flata, bland annat en av mina favoriter hade öppet för en gångs skull. Tyvärr räcker min femma inte långt, och just loppisar är inte nånstans jag kan tänka mig att bara fönstershoppa - det är det mest frustrerande jag kan tänka mig. Tänk att hitta den perfekta saken, inte ha pengar, och veta att det finns bara ett exemplar, och att om den säljs så är den borta, för alltid. Frustrerande!)
 
 
 
Rhubarb crumble and whipped cream - yum!