jag skäms inte!

Jag blir ibland ifrågasatt gällande vad jag skriver om i bloggen - måste jag verkligen skriva om allt, om vaginor och om mens och om bajs och om att vara utan pengar och att vara sjuk och om att behöva be om hjälp. Sånt där är ju pinsamt, det ska tigas om det, man ska skämmas - definitivt inte prata högt om det, definitivt inte att skriva om det i bloggen. Gud vad pinsamt!
 
På det svarar jag då: det är just därför jag skriver om det! Det är inte skämmigare än vad vi gör det! Vaginor har hälften av jordens befolkning, mens har nästan lika många. Bajsar gör i princip alla, och många liksom mig har mag- och tarmsjukdomar som gör att det blir ett problem. Ett problem som det oftast är hysh-hysh runt, för att det är så pinsamt och skämmigt att prata om bajs. Att vara fattig ska man skämmas för och hålla tyst om, och göra allt vad man kan för att det inte ska synas utåt, och måste man till och med be om hjälp? Usch vad pinsamt, det måste man hålla tyst om! Depressioner har jag levt med i över trettio år, äntligen så är det en sjukdom som åtminstone dom flesta accepterar att den finns, att det inte bara är lathet. Att vi har nått såpass långt beror på att vi har börjat prata om det, att inte tiga ihjäl det - genom att föra ut depression i ljuset, så har det underlättat livet för så många tusen människor.
 
Därför är jag öppen med sånt som andra tycker är pinsamt, därför skäms jag inte över fullt naturliga saker, och därför tänker jag fortsätta att prata om det, både i bloggen, på facebook, i verkligheten. Ni som tycker att jag är pinsam och jobbig? Skäms på er!
 
 
Spara
Spara
Spara

ekonomiska funderingar i trädgården

Jag har varit ute och städat gården lite, det är mycket jag vill ha gjort i trädgården, städning är en bra början. Jag måste fortfarande göra mig av med soffor som står på framsidan, det enklaste blir att elda upp dom, men jag väntar med det - det är lite väl torrt för brasor nu. Allt annat som ska göras kräver pengar, så det får också vänta. Jag behöver nya handskar (gjorde hål på flera par förra året), en skottkärra, planteringsjord, plantor osv, men det finns inte utrymme i budgeten för det. Och just det fick mig att fundera på pengar och på att vara utan pengar:
 
I princip alla har nångång varit utan pengar, alla har nångång tänkt "jag skulle vilja ha/göra, men jag har inte råd", men jag törs nog säga att väldigt få vet hur det är att faktiskt vara utan pengar. Att inte veta om det finns mat månaden ut. Att frysa på vintern för att man inte har råd med riktiga kläder/skor. Att inte kunna spara pengar till en större utgift, för det finns ingenting att spara av. Att inte kunna köpa frukt och färska grönsaker, för det är för dyrt. Att inte ha råd att ta sig hemifrån. Att behöva låna pengar, men att samtidigt veta att då har man ännu mindre pengar nästa månad. Eller att inte kunna köpa ett par handskar för att kunna gräva i trädgården, eller en blomma till hundens grav.
 
Att vara utan pengar är inte samma sak som att inte kunna äta ute när andan faller på, eller att inte kunna åka utomlands på semestern, eller att inte kunna köpa dom där snygga men dyra skorna den här månaden. 
 
Ännu värre känns det sedan att skuldbeläggas för att man är utan pengar - jag ärvde pengar för två år sedan, och ja, det var en stor summa. Pengar som jag betalade skulder med, köpte hus, bil och hund för, renoverade huset för. Och ja, som jag också levde för, för i samma veva blev jag av med jobbet och hade ännu mindre inkomst än nu. Enligt en del familjemedlemmar har jag inte rätt att vara utan pengar nu, eller att beklaga mig över det, för att jag ärvde dom där pengarna. Jag har visst missat dom där guldbyxorna jag också ärvde, dom som fyller på bankkontot i all evighet... Jo, jag har visst haft en diskussion med far min nyligen om det ämnet, igen...
 
Så ja, jag hankar mig fram, jag gör vad jag måste göra för att ställa mat på bordet. Soc hjälper inte till för jag har hus och bil, det finns många anledningar till att det inte bara är att skaffa ett jobb, bland dom sjukaste är att JAG HAR INTE RÅD att börja jobba. Eller ja, den sjukaste anledningen bokstavligen är ju mitt mående - att söka jobb, medveten om att i perioder så är jag sjuk mer än vad jag är frisk. 
 
Så vad jag kom fram till efter det här, är att trädgården blir inte klar i år heller, dom projekt jag börjat på blir inte ens klara. Jag ska stoppa ner lite potatis, jag ska bära hem mera sten, det är ungefär så långt jag kommer utan handskar och utan jord. Tur att en trädgård är ett flerårsprojekt även i bästa fall!
 
(PS! Bilden är inte ny, snön är faktiskt äntligen borta, och det börjar bli grönt både i gräs och i träd!)
 
Spara

när man får hjälp av universum...

Kommer ni ihåg att jag ibland skrivit om hur universum svarar, bara man berättar vad man önskar? Jag vet faktiskt inte hur det går till, om universum (eller Gud/gudinnan/skyddsänglarna/vad man nu använder för ord) helt enkelt tycker att jag haft nog för en livstid, och därför hjälper till med att ge mig sådant jag behöver, eller om jag helt enkelt inte var på rätt våglängd förr, eller om jag bara inte såg den hjälp jag fick. Och jag får inte hjälp med allt jag önskar, men rätt vad det är så dyker precis det jag behöver upp. Stort exempel: jag hade skatt att betala, som skulle vara betald i november, i mitten av oktober dyker oväntade pengar upp, så jag kunde betala i tid. Litet exempel: härom dagen så pratade jag med min låtsasmamma om flaskvatten, och att jag är en av dom som köper sådant - förut istället för läsk, numera för att jag har lättare att dricka kolsyrat vatten än stilla (märklig efterverkning av operationen), och jag sade att jag borde skaffa en SodaStream. Dagen efter hittar jag en SodaStream som skänks bort på fb... Det saknas flaskor (ska kolla på Röda Korset, såna kommer in ibland), och jag måste förstås byta kolsyrepatron, och funkar den sen som den ska så ska jag spreja den rosa. Men snacka om snabbt svar! Tack för det, universum!
 
På det stora hela, så har jag annars allt jag behöver - jag önskar förstås saker (en rosa Smeg vattenkokare, med temperaturreglering, står högt upp på listan, liksom en lagomt snabb och komplikationsfri viktnedgång), men annars är mitt liv upplagt så att jag är tillfreds - jag har hus och bil, min månadskostnad är så låg som jag kan göra den, jag har katterna och Alice, jag har böcker för många år framåt, jag har garn och tyger och målargrejer så att det räcker länge också, likaså skor, väskor, vinterstickat. Jag har vad jag behöver, som sagt. Men en sak önskar jag, som kan göra min framtid mycket lättare - jag väntar på en utredning om huruvida jag är bipolär eller inte, och jag hoppas faktiskt att dom bekräftar det. Dels skulle jag kunna få rätt medicin, dels så blir det förhoppningsvis lättare att vara arbetssökande, bland annat så hoppas jag slippa vara tvungen att söka heltidsjobb, eftersom det hittills inte har fungerat för mig. Det är inte heller ovanligt att bipolära blir förtidspensionerade, och eftersom jag hittills haft svårt att få jobb att funka överhuvudtaget (långa perioder där jag knappt tar mig utanför dörren är svårt att kombinera med arbete), så kanske det också är ett alternativ. I vilket fall som helst, så vore det skönt att få en diagnos, om inte annat som en bekräftelse på att det är inte på grund av att jag är dålig, som jag inte får livet att fungera.
 
Så ja, universum - en stor önskan, men det är vad som står högst på min lista, en utredning och en diagnos. Vad tror du om att fixa det i vår?