när man får hjälp av universum...

Kommer ni ihåg att jag ibland skrivit om hur universum svarar, bara man berättar vad man önskar? Jag vet faktiskt inte hur det går till, om universum (eller Gud/gudinnan/skyddsänglarna/vad man nu använder för ord) helt enkelt tycker att jag haft nog för en livstid, och därför hjälper till med att ge mig sådant jag behöver, eller om jag helt enkelt inte var på rätt våglängd förr, eller om jag bara inte såg den hjälp jag fick. Och jag får inte hjälp med allt jag önskar, men rätt vad det är så dyker precis det jag behöver upp. Stort exempel: jag hade skatt att betala, som skulle vara betald i november, i mitten av oktober dyker oväntade pengar upp, så jag kunde betala i tid. Litet exempel: härom dagen så pratade jag med min låtsasmamma om flaskvatten, och att jag är en av dom som köper sådant - förut istället för läsk, numera för att jag har lättare att dricka kolsyrat vatten än stilla (märklig efterverkning av operationen), och jag sade att jag borde skaffa en SodaStream. Dagen efter hittar jag en SodaStream som skänks bort på fb... Det saknas flaskor (ska kolla på Röda Korset, såna kommer in ibland), och jag måste förstås byta kolsyrepatron, och funkar den sen som den ska så ska jag spreja den rosa. Men snacka om snabbt svar! Tack för det, universum!
 
På det stora hela, så har jag annars allt jag behöver - jag önskar förstås saker (en rosa Smeg vattenkokare, med temperaturreglering, står högt upp på listan, liksom en lagomt snabb och komplikationsfri viktnedgång), men annars är mitt liv upplagt så att jag är tillfreds - jag har hus och bil, min månadskostnad är så låg som jag kan göra den, jag har katterna och Alice, jag har böcker för många år framåt, jag har garn och tyger och målargrejer så att det räcker länge också, likaså skor, väskor, vinterstickat. Jag har vad jag behöver, som sagt. Men en sak önskar jag, som kan göra min framtid mycket lättare - jag väntar på en utredning om huruvida jag är bipolär eller inte, och jag hoppas faktiskt att dom bekräftar det. Dels skulle jag kunna få rätt medicin, dels så blir det förhoppningsvis lättare att vara arbetssökande, bland annat så hoppas jag slippa vara tvungen att söka heltidsjobb, eftersom det hittills inte har fungerat för mig. Det är inte heller ovanligt att bipolära blir förtidspensionerade, och eftersom jag hittills haft svårt att få jobb att funka överhuvudtaget (långa perioder där jag knappt tar mig utanför dörren är svårt att kombinera med arbete), så kanske det också är ett alternativ. I vilket fall som helst, så vore det skönt att få en diagnos, om inte annat som en bekräftelse på att det är inte på grund av att jag är dålig, som jag inte får livet att fungera.
 
Så ja, universum - en stor önskan, men det är vad som står högst på min lista, en utredning och en diagnos. Vad tror du om att fixa det i vår?
 

hipp hurra, vad jag är glad!

Efter att länge ha kämpat med ekonomin, ja det vet ni ju, så fick jag en livräddare i veckan, jag kan betala det jag ligger efter med, jag kan lägga undan en summa, jag kan köpa sånt jag behöver och sånt jag tycker om men inte kunnat köpa på lääääänge. Att julen är räddad, är bara förnamnet! Jag har varit in till Östersund två dagar (och ska in på måndag, bara för att umgås med kompis), och japp - jag har spenderat pengar. En mindre hundbur (nu ryms den i framsätet, och Alice är mycket lugnare när vi åker bil), reflexhalsband till katterna, nytt halsband till Alice, vinterdäcken är betalda och på plats, en ny skruvdragare (invigde redan i morse, har saknat sen min gamla dog!) och en burk med skruv, en toapappershållare (har inte haft någon sedan jag flyttade in, då besiktningsmannen hade sönder den gamla), ett nytt diskställ - bra och nödvändiga saker. Böcker, doftljus och garn hör till sånt som fått stryka på foten när jag saknat pengar, nu fyllde jag på förrådet av alla tre (garnet ska bli en Weasley-tröja och en sjal), en större plastgran har jag önskat mig i säkert 10 år, en julservis har jag önskat mig ännu längre (nej, köpte inte en julservis, dom är tokdyra, köpte däremot gamla samlartallrikar i assiettstorlek, tänker plocka ihop en egen julservis av blandade delar - blev glöggmuggar i glas också, med röda grisar på). Bokstavliga nödvändigheter? Nej. Sånt som gör mig glad? Absolut!
 
Julpryttlarna kommer alla från Röda Korset i Östersund, som redan har tagit fram julgrejerna (hurra!), jag hittade en gammal tomte billigt också, men den fastnade inte på bild. Jag vet inte hur det gick till, men en massa rött och vitt bev det, inte alls mina julfärger. Kan hänga ihop med att mina julgardiner också går i rött och vitt, det fastnade visst i bakhuvudet. Tallrikarna har alla olika motiv, och är bland det finaste jag sett i samlartallriksväg - bra pris också, 30 kr styck. Det får man knappt tallrikar för på Dollar Store, och det här är Gustavsberg. Ska bli intressant att se hur fortsättningen på min julservis kommer att arta sig!
 
En liten slutfundering apropå min ekonomiska tur nu. Jag har kämpat med ekonomin i många år, jag har haft skulder hos kronofogden, jag har varit tvungen att gå på soc, jag har levat på lite och ingenting. När något sånt här händer, så tycker i alla fall jag att folk borde kunna glädjas åt en, jag har fått möjlighet att göra sånt de senaste två åren, som jag aldrig trott varit möjliga för mig. Ja, mitt val av saker att lägga pengar på, är inte nödvändigtvis ditt val, men som vuxen människa utan någon att försörja, så är det just det - MITT val. Tyvärr finns det många fler av kategori två (folk som missunnar en, folk som är avundsjuka, folk som ska skamma en) än vad det finns som gläds för en, och det är himla sorgligt. Jag har som sagt alltid varit utan pengar, jag har alltid varit singel, jag har inte fått några barn, jag har varit tjock hela livet - inte missunnar jag folk som har något av det. Ja, visst kan jag bli avundsjuk och bitter ibland, men det betyder inte att jag tycker att andra inte har rätt att ha det jag inte har. Och främst av allt - jag går inte runt och trycker det i ansiktet på folk, om jag skulle vara bitter på dom någon dag, för jag tycker att en kan vara tyst om en inte har något snällt att säga.
 
Jo, lite irriterad blir jag...
 

hur ser du ut egentligen???

Nu kommer jag med mina åsikter igen... Foton, på en själv alltså - hur ofta tycker man inte att dom blir så fula, att man ser tjock ut, att man får dubbelhaka, eller vad det nu är man stör sig på. Jag har tyckt så illa om att se mig själv på kort, att det knappt finns några från min uppväxt, och faktiskt fram till för några år sedan. Nu tycker jag att det är himla synd, det är faktiskt roligt att titta tillbaka, att kunna placera sig själv i händelserna, och faktiskt också att se hur man ser ut. Även nu jobbar jag på hur jag ser ut på kort - selfies funkar, just för att jag är i kontroll över vinklar och sånt, och jag kan ta trettio bilder om dom första 29 inte blev bra. Men - alla dom andra bilderna, jag ser ju ut så också! Ibland ser jag rätt bra ut, ibland ser jag ut  som ett vrak, ibland har jag dubbelhaka som bara den, groparna under ögonen kommer jag aldrig ifrån, jag är tjock, har en knöl bak i nacken så att jag ser ut som Quasimodo ibland, jag har usel hållning när jag sitter, och ser då ut som den allvetande skräphögen. Samtidigt - jag ser ut som min mamma, och hon är den finaste jag vet, och det övervinner mycket.
 
Det finns i princip två vägar att ta när det gäller foton - undvik foton du inte har kontroll över, censurera bort dig själv från andras foton, är inte med på minsta fotoögonblick utan att först ha ställt dig i din fotopose (så att du ser smalare ut, så att magen ser mindre ut, så hakorna försvinner, så du ser längre ut, så din näsa inte syns i profil, vad du nu försöker gömma eller framhäva). Eller så slappnar du av, och bara är med i ögonblicket. På en del bilder ser du bra ut, på en del mindre bra ut, på en del är du den allvetande skräphögen. Men det är du, och du är inte alltid på topp i verkligheten heller, eller hur?
 

Grejen är, att inte ens fotomodeller ser ut som sig själva på sina foton, dom har proffssmink, proffsbelysning, proffsfotografer, och inte ens det räcker - sen proffsretuscheras dom också. Kolla på paparazzibilder istället,så ser verkligheten ut - ibland fångas man i sitt allra vackraste, ibland önskar en sig en påse över huvudet. Bjud på det, tycker jag - till och med dom fotona är det roligt att ha kvar och se tillbaka på. I efterhand kommer du förmodligen att tycka att det faktiskt inte var så illa!
 
Jag har samlat ihop ett gäng foton på mig från fb, några har jag tagit själv, dom flesta har andra tagit. Jag är nykter, full, bakis, jag är glad, trött, illamående, jag är tjock, jag är sminkad, jag är osminkad, jag är väldigt mycket sminkad, en del vinklar är smickrande, andra mindre smickrande, men det är såhär jag ser ut - den onda, den goda och den fula. Och faktiskt - dom flesta korten är inte så illa, som jag tyckte när dom togs, och jag är glad att dom finns.