vad är livsnödvändigt egentligen? och vem bestämmer det?

Det här är något jag gått och funderat på ett tag, och som ni vet - sånt jag funderar på hamnar förr eller senare i bloggen. Läser ni min blogg, så är ni inte främmande för min ekonomiska situation (är ni främmande för den, så kan jag sammanfatta med att den inte existerar, jag har i princip inga pengar), och ni vet också att jag kämpat i många år för att hitta sätt att få det att gå runt. Aldrig tidigare har jag gått så långt som nu, mycket beroende på plastbantningen förstås, men att spara in på pengar är förstås också en orsak.
 
Jag har börjat göra egen havremjölk, smörgåsmargarin, jag syltar och saftar från natur och trädgård, jag syr tygbindor, grönsakspåsar, stickar disktrasor, bara jag får hem dom eteriska oljor jag beställt så blir det myggmedel, lårskavssalva, tandkräm, jag har gjort läppbalsam själv (inte för första gången), jag bytte tepåsar mot lösviktste (jämför kilopriset, vetja!)... Jag handlar det mesta jag behöver/vill ha secondhand, men inte förrän jag försökt att byta till mig det eller hitta gratis, eller försökt att göra själv. Jag använder mina ägodelar tills dom inte går att använda längre (alternativt att jag försöker sälja det jag inte vill ha/behöver längre), jag lagar och gör om och använder som material (exempel: tygbindorna syr jag av en gammal jobb-t-shirt och gamla långkallingar och en uttjänt handduk). Jag köper den billigaste mat jag kan få tag på, och jag har slutat köpa massor av saker som jag tyckt om förut - tidningar, böcker (köper bara begagnade nu, när jag hittar för några kronor på loppis), nagellack, doftljus, garn, målargrejer, tarotkort, mm, mm. Istället har jag sålt av mycket av mina samlingar, och med min loppis nu så säljer jag av ännu mer ägodelar. Jag röker inte, dricker inte, spelar inte, snusar inte, min enda last är att jag köper godis ibland.
 
Sammanfattningsvis så kan jag ärligt säga att jag lever mer frugalt än dom flesta människor. Nu alltså till funderingen (stycket ovan är inget försök att ursäkta mig eller urskulda mig, jag menar helt enkelt att hur man än vänder sig så har man rumpan därbak):
 
Jag har mer än en gång fått höra av folk i min närhet att det sticker i ögonen när jag går på loppis. Att jag inte har rätt att klaga på ont om pengar, och att sedan gå och spendera dom pengar jag har på loppis, för loppis är inte nödvändigt. Dels tycker jag i och för sig inte att jag klagar på att jag har ont om pengar, däremot konstaterar jag, och försöker att hitta på sätt att få dom att räcka längre. Jag spenderar kanske en hundring i månaden på loppis, högst, och då köper jag som sagt sånt jag försökt få tag på gratis först (det finns det också folk som har åsikter om...). Jag går in med en inköpslista för det mesta, och försöker att låta bli sånt som inte står på listan (just nu står det bla glasburkar och -flaskor, tygnäsdukar, korgar, en större sil och en större tratt där), jag löper alltså inte på något sätt amok på loppis.
 
Funderingen är alltså: vad är nödvändigt? Vad "får" man spendera pengar på när man knappt några pengar har? För när man hårddrar det, så är det väldigt få saker som är nödvändiga för överlevnaden. Jag köpte bensin till gräsklipparen, men det är egentligen väldigt onödigt. Diskmedel, tvål, schampo, sminkborttagning, så onödigt att köpa olika, det måste ju gå att använda en sort till allt, såpa tex. Smink, det måste vara det onödigaste av allt (nu köper jag iofs aldrig smink, jag har massor jag aldrig använder, borde rensa bort istället), det har ingen som helst praktisk funktion. Frukt och grönsaker, så onödigt, det finns vitamintabletter som är mycket billigare. Variation på maten, så onödigt, huvudsaken är att få i sig näringsämnena, protein, fett, kolhydrater - potatis, bönor och olja, så klarar du dig (vitaminerna finns som sagt i tablettform). Hur mycket kläder är nödvändigt? Två uppsättningar av allt borde räcka, så kan du använda den ena medan du tvättar den andra, onödigt att ha mer kläder än så.
 
Vart går gränsen? Minimalisten som har alla sina ägodelar i en ryggsäck, är det där gränsen går? Är allting utöver det onödor? Vi som har lite pengar, får vi äga flera saker än så? Får vi köpa sånt som inte ryms i ryggsäcken, sånt som inte bokstavligen är fråga om liv eller död? Viktigast av allt: vem ska sitta och bestämma vad vi får spendera pengar på? Vem är lyxfällepolisen, och vad blir konsekvensen om vi råkar köpa en bok på loppis eller en banan om vi är hungrig exakt där och då?
 
Grejen är den, att hur du än vänder dig så har du rumpan bak (som sagt), det finns alltid folk som har åsikter, du kan aldrig göra andra människor nöjd. Grejen är också den, att om du lever för att göra andra nöjda, så slutar det med att du själv blir olycklig. Jag gör massor av förändringar i  mitt liv, jag drar in på ännu mer saker än tidigare, men det är för MIN skull, inte för att leva upp till någon annans förväntningar på mig. Jag gör vad jag kan, för att få pengarna att räcka längre, för att bidra till en bättre miljö, för att kunna sova med gott samvete som huvudkudde - för MIN skull. Mer kan man faktiskt inte begära.