vad är livsnödvändigt egentligen? och vem bestämmer det?

Det här är något jag gått och funderat på ett tag, och som ni vet - sånt jag funderar på hamnar förr eller senare i bloggen. Läser ni min blogg, så är ni inte främmande för min ekonomiska situation (är ni främmande för den, så kan jag sammanfatta med att den inte existerar, jag har i princip inga pengar), och ni vet också att jag kämpat i många år för att hitta sätt att få det att gå runt. Aldrig tidigare har jag gått så långt som nu, mycket beroende på plastbantningen förstås, men att spara in på pengar är förstås också en orsak.
 
Jag har börjat göra egen havremjölk, smörgåsmargarin, jag syltar och saftar från natur och trädgård, jag syr tygbindor, grönsakspåsar, stickar disktrasor, bara jag får hem dom eteriska oljor jag beställt så blir det myggmedel, lårskavssalva, tandkräm, jag har gjort läppbalsam själv (inte för första gången), jag bytte tepåsar mot lösviktste (jämför kilopriset, vetja!)... Jag handlar det mesta jag behöver/vill ha secondhand, men inte förrän jag försökt att byta till mig det eller hitta gratis, eller försökt att göra själv. Jag använder mina ägodelar tills dom inte går att använda längre (alternativt att jag försöker sälja det jag inte vill ha/behöver längre), jag lagar och gör om och använder som material (exempel: tygbindorna syr jag av en gammal jobb-t-shirt och gamla långkallingar och en uttjänt handduk). Jag köper den billigaste mat jag kan få tag på, och jag har slutat köpa massor av saker som jag tyckt om förut - tidningar, böcker (köper bara begagnade nu, när jag hittar för några kronor på loppis), nagellack, doftljus, garn, målargrejer, tarotkort, mm, mm. Istället har jag sålt av mycket av mina samlingar, och med min loppis nu så säljer jag av ännu mer ägodelar. Jag röker inte, dricker inte, spelar inte, snusar inte, min enda last är att jag köper godis ibland.
 
Sammanfattningsvis så kan jag ärligt säga att jag lever mer frugalt än dom flesta människor. Nu alltså till funderingen (stycket ovan är inget försök att ursäkta mig eller urskulda mig, jag menar helt enkelt att hur man än vänder sig så har man rumpan därbak):
 
Jag har mer än en gång fått höra av folk i min närhet att det sticker i ögonen när jag går på loppis. Att jag inte har rätt att klaga på ont om pengar, och att sedan gå och spendera dom pengar jag har på loppis, för loppis är inte nödvändigt. Dels tycker jag i och för sig inte att jag klagar på att jag har ont om pengar, däremot konstaterar jag, och försöker att hitta på sätt att få dom att räcka längre. Jag spenderar kanske en hundring i månaden på loppis, högst, och då köper jag som sagt sånt jag försökt få tag på gratis först (det finns det också folk som har åsikter om...). Jag går in med en inköpslista för det mesta, och försöker att låta bli sånt som inte står på listan (just nu står det bla glasburkar och -flaskor, tygnäsdukar, korgar, en större sil och en större tratt där), jag löper alltså inte på något sätt amok på loppis.
 
Funderingen är alltså: vad är nödvändigt? Vad "får" man spendera pengar på när man knappt några pengar har? För när man hårddrar det, så är det väldigt få saker som är nödvändiga för överlevnaden. Jag köpte bensin till gräsklipparen, men det är egentligen väldigt onödigt. Diskmedel, tvål, schampo, sminkborttagning, så onödigt att köpa olika, det måste ju gå att använda en sort till allt, såpa tex. Smink, det måste vara det onödigaste av allt (nu köper jag iofs aldrig smink, jag har massor jag aldrig använder, borde rensa bort istället), det har ingen som helst praktisk funktion. Frukt och grönsaker, så onödigt, det finns vitamintabletter som är mycket billigare. Variation på maten, så onödigt, huvudsaken är att få i sig näringsämnena, protein, fett, kolhydrater - potatis, bönor och olja, så klarar du dig (vitaminerna finns som sagt i tablettform). Hur mycket kläder är nödvändigt? Två uppsättningar av allt borde räcka, så kan du använda den ena medan du tvättar den andra, onödigt att ha mer kläder än så.
 
Vart går gränsen? Minimalisten som har alla sina ägodelar i en ryggsäck, är det där gränsen går? Är allting utöver det onödor? Vi som har lite pengar, får vi äga flera saker än så? Får vi köpa sånt som inte ryms i ryggsäcken, sånt som inte bokstavligen är fråga om liv eller död? Viktigast av allt: vem ska sitta och bestämma vad vi får spendera pengar på? Vem är lyxfällepolisen, och vad blir konsekvensen om vi råkar köpa en bok på loppis eller en banan om vi är hungrig exakt där och då?
 
Grejen är den, att hur du än vänder dig så har du rumpan bak (som sagt), det finns alltid folk som har åsikter, du kan aldrig göra andra människor nöjd. Grejen är också den, att om du lever för att göra andra nöjda, så slutar det med att du själv blir olycklig. Jag gör massor av förändringar i  mitt liv, jag drar in på ännu mer saker än tidigare, men det är för MIN skull, inte för att leva upp till någon annans förväntningar på mig. Jag gör vad jag kan, för att få pengarna att räcka längre, för att bidra till en bättre miljö, för att kunna sova med gott samvete som huvudkudde - för MIN skull. Mer kan man faktiskt inte begära.
 
 

jag skäms inte!

Jag blir ibland ifrågasatt gällande vad jag skriver om i bloggen - måste jag verkligen skriva om allt, om vaginor och om mens och om bajs och om att vara utan pengar och att vara sjuk och om att behöva be om hjälp. Sånt där är ju pinsamt, det ska tigas om det, man ska skämmas - definitivt inte prata högt om det, definitivt inte att skriva om det i bloggen. Gud vad pinsamt!
 
På det svarar jag då: det är just därför jag skriver om det! Det är inte skämmigare än vad vi gör det! Vaginor har hälften av jordens befolkning, mens har nästan lika många. Bajsar gör i princip alla, och många liksom mig har mag- och tarmsjukdomar som gör att det blir ett problem. Ett problem som det oftast är hysh-hysh runt, för att det är så pinsamt och skämmigt att prata om bajs. Att vara fattig ska man skämmas för och hålla tyst om, och göra allt vad man kan för att det inte ska synas utåt, och måste man till och med be om hjälp? Usch vad pinsamt, det måste man hålla tyst om! Depressioner har jag levt med i över trettio år, äntligen så är det en sjukdom som åtminstone dom flesta accepterar att den finns, att det inte bara är lathet. Att vi har nått såpass långt beror på att vi har börjat prata om det, att inte tiga ihjäl det - genom att föra ut depression i ljuset, så har det underlättat livet för så många tusen människor.
 
Därför är jag öppen med sånt som andra tycker är pinsamt, därför skäms jag inte över fullt naturliga saker, och därför tänker jag fortsätta att prata om det, både i bloggen, på facebook, i verkligheten. Ni som tycker att jag är pinsam och jobbig? Skäms på er!
 
 
Spara
Spara
Spara

ekonomiska funderingar i trädgården

Jag har varit ute och städat gården lite, det är mycket jag vill ha gjort i trädgården, städning är en bra början. Jag måste fortfarande göra mig av med soffor som står på framsidan, det enklaste blir att elda upp dom, men jag väntar med det - det är lite väl torrt för brasor nu. Allt annat som ska göras kräver pengar, så det får också vänta. Jag behöver nya handskar (gjorde hål på flera par förra året), en skottkärra, planteringsjord, plantor osv, men det finns inte utrymme i budgeten för det. Och just det fick mig att fundera på pengar och på att vara utan pengar:
 
I princip alla har nångång varit utan pengar, alla har nångång tänkt "jag skulle vilja ha/göra, men jag har inte råd", men jag törs nog säga att väldigt få vet hur det är att faktiskt vara utan pengar. Att inte veta om det finns mat månaden ut. Att frysa på vintern för att man inte har råd med riktiga kläder/skor. Att inte kunna spara pengar till en större utgift, för det finns ingenting att spara av. Att inte kunna köpa frukt och färska grönsaker, för det är för dyrt. Att inte ha råd att ta sig hemifrån. Att behöva låna pengar, men att samtidigt veta att då har man ännu mindre pengar nästa månad. Eller att inte kunna köpa ett par handskar för att kunna gräva i trädgården, eller en blomma till hundens grav.
 
Att vara utan pengar är inte samma sak som att inte kunna äta ute när andan faller på, eller att inte kunna åka utomlands på semestern, eller att inte kunna köpa dom där snygga men dyra skorna den här månaden. 
 
Ännu värre känns det sedan att skuldbeläggas för att man är utan pengar - jag ärvde pengar för två år sedan, och ja, det var en stor summa. Pengar som jag betalade skulder med, köpte hus, bil och hund för, renoverade huset för. Och ja, som jag också levde för, för i samma veva blev jag av med jobbet och hade ännu mindre inkomst än nu. Enligt en del familjemedlemmar har jag inte rätt att vara utan pengar nu, eller att beklaga mig över det, för att jag ärvde dom där pengarna. Jag har visst missat dom där guldbyxorna jag också ärvde, dom som fyller på bankkontot i all evighet... Jo, jag har visst haft en diskussion med far min nyligen om det ämnet, igen...
 
Så ja, jag hankar mig fram, jag gör vad jag måste göra för att ställa mat på bordet. Soc hjälper inte till för jag har hus och bil, det finns många anledningar till att det inte bara är att skaffa ett jobb, bland dom sjukaste är att JAG HAR INTE RÅD att börja jobba. Eller ja, den sjukaste anledningen bokstavligen är ju mitt mående - att söka jobb, medveten om att i perioder så är jag sjuk mer än vad jag är frisk. 
 
Så vad jag kom fram till efter det här, är att trädgården blir inte klar i år heller, dom projekt jag börjat på blir inte ens klara. Jag ska stoppa ner lite potatis, jag ska bära hem mera sten, det är ungefär så långt jag kommer utan handskar och utan jord. Tur att en trädgård är ett flerårsprojekt även i bästa fall!
 
(PS! Bilden är inte ny, snön är faktiskt äntligen borta, och det börjar bli grönt både i gräs och i träd!)
 
Spara