miss kitten heart

Jag har varit på mitt andra besök hos psykologen. Eller ja, kurator är hon. Jag känner mig själv bättre än många andra känner sig själv - självanalys har varit min hobby under många år, att inte umgås med människor, och att fundera mycket gör att det gärna blir så. Och jag har inga problem att prata om mig själv, att ventilera problem och så. Men det är faktiskt skillnad att prata med en som dels är utomstående, dels faktiskt har utbildning och erfarenhet inom området. Det blev några aha-upplevelser, nya sätt att se på saker, att tänka på saker, att hantera saker.

 

Tex så har jag många gånger funderat på vad som är så fel på mig, att ingen är intresserad av en relation med mig, både romantiskt och på det vänskapliga planet. Jag har tom frågat en del om det, jag vill ju ha möjlighet att förändra det som hindrar intresse att uppstå. I stället så föreslog hon att jag skulle fråga dom som faktiskt är mina vänner varför dom är det, vad det är med mig som dom uppskattar och tycker om.

 

Likaså folk som jag trott varit vänner, som sedan försvunnit i mitt liv, dom kanske inte försvann för att jag var dålig, för att det var fel på mig, utan för att just där och då i mitt liv så var dom rätt, och behövdes, och när dom inte behövs längre, så tar vänskapen slut. Inte slit och släng-vänskap, det är inte det jag försöker formulera, utan ett en del människor passerar bara i våra liv, det var inte meningen att de skulle bli kvar för alltid. Det är en tröstande tanke, att människor inte lämnar mitt liv pga att jag är dålig.

 

Däremot har jag lagt märke till att inte alla har uppskattat att jag blivit mindre konflikträdd, att jag har börjat säga vad jag tycker och tänker (både bra saker och dåliga saker, jag säger aldrig något negativt utan att också säga något positivt också). Det är en sak som må vara hänt. Min förebild har alltid varit min syster Susanne, hon är rak och öppen, och tar ingen skit, när jag nu äntligen är mer som henne, så tänker jag inte backa och börja hålla allt inom mig igen. Dom som inte uppskattar mig så, dom kan jag lika gärna undvara.

 

En sak som jag faktiskt kom på själv när vi pratade, var listan jag skrev för ett tag sen, med tio saker med mig som är bra, en sån lista skulle man skriva lite då och då, kanske en gång i månaden. Man behöver påminna sig om att man är bra, att man duger. Dessutom kan det vara rätt intressant att se hur listan förändras, särskilt om man faktiskt jobbar på sig själv och sin självkänsla. På min lista nu står det tex att jag gillar min kreativitet, om ett halvår står det kanske att jag gillar min fantastiska personlighet, eller vad det nu kan vara.

 

Jag ska träffa henne igen om två veckor, jag ser nästan fram emot det. Det trodde jag väl aldrig!