miss kitten heart

Det finns bara en möjlig fredagsfavorit den här veckan - det har gått så bra för Alice efter hennes kastrering! Hon har inte haft ont, hennes sår har läkt jättefint, hon har varit pigg nästan från dag 1, redan efter ett par dagar så började hon så smått äta själv (efter att fått handmata henne i 2½ månader, som jag fått göra efter varenda löp dom senaste åren). Dom senaste dagarna orkar hon gå själv utan att behöva bli buren någonting, hon börjar vilja leka, om hon fick så skulle hon lätt skutta upp- och nerför trappen, och upp- och nerför möbler (det får hon inte än på två veckor). Eller jo - trappen kommer att vara ok för henne när som helst, jag ringde och frågade veterinären i måndags, likaså att ta av bodyn, och jag tänkte göra bådadera imorgon, när det gått 10 dagar. Jag kommer att hålla koll på att hon inte slickar på såret, för då åker bodyn på igen, men efter tio dagar så ska operationssåret vara läkt, och det ser som sagt jättefint ut! Det ska bli oerhört skönt att få montera ner kompostgallren ovanför och nedanför trappen, det har varit bökigt och ser väldigt stökigt ut (jag är inte bra på att städa, men jag har svårt när det ser rörigt ut, vilket inte matchar ihop med att jag alltid lyckas ha röriga högar på bordsytor...).

 

Att det blev en kastrering av Alice är till att börja med ingen favorit (ghaaa pengarna!!!), men slutresultatet tror jag är en storfavorit! Jag kan säga mer säkert om några månader, om ett år, om två år, men det ser lovande ut!

 

Lovande ser det också ut med myrorna, dom blir färre och färre! Med det sagt - jag hittade just en myra på tvättkorgen (som står bredvid mig där jag sitter på soffan, jag använder den för att spärra av så att Alice inte kan hoppa upp), och jag har tappat bort den, hoppas den dyker upp igen... Den kröp in i tvättkorgen, jag försökte få upp den, och då försvann den... Jag vill inte ha myror bland tvätten, så jag hoppas att den försvann utanför tvättkorgen!

 

Inte lovande och inte bra: igår kväll var det en månad sedan pappa dog, och idag skulle han ha fyllt 73 år. Jag vet att han inte sörjer över att vara död, han längtade länge efter att få slippa vara med längre, att slippa ha ont längre, men det är en konstig känsla att han inte finns längre. Och jag hoppas att det är som jag tror, att man får träffa sina nära och kära i efterlivet, det var så många han saknade, vänner och familjemedlemmar och släktingar, jag vill gärna tro att dom är tillsammans nu! Som sagt - pappa är inte ledsen nu, men jag trodde faktiskt inte att han skulle lämna ett sånt tomrum efter sig.

 

Positivt i det sorgliga: min faster Kicki och pappas kusin Eva kommer ner till begravningen från Arvidsjaur (det är därifrån vi härstammar, jag bodde där mina första 2-3 år). Kicki är det alltid mysigt att träffa, även om det kan gå år mellan gångerna, så känns det som att det är alldeles nyss vi sågs. Eva träffade jag sist på farfars begravning, det är längesedan, 8 år sedan, och då hade jag inte träffat henne på många år innan det, och jag hade sådan tur att jag hamnade bredvid henne när vi samlades efter begravningen. Hon är också en sån där som det känns som att man träffade henne nyss, hur länge det än är mellan gångerna! Så jag ser fram emot att få träffa Kicki och Eva, men det är tråkigt att det måste till en begravning för att vi ska träffas.

 

För att avsluta med något odelat positivt: myran dök upp igen, och den hade med sig en kompis. Nu finns ingen av dom längre... Och nu sitter jag och luras, tror jag - precis nu så hittade jag en myra igen på tvättkorgen, det var nog den som jag tappade bort... Den är hittad i alla fall, men det betyder att jag hittat tre myror inom kort tid på en liten yta - det är tyvärr inte dags att ropa hej än, jag verkar få stå ut med dom ett (förhoppningsvis litet) tag till...

 

En sista förhoppning - hoppas det slutar regna, för jag ska bort till Karin sen idag och hämta bilen, jag och Alice var och umgicks med dom igår, och bilen fick stå kvar efter några glas vin. Annars så brukar jag gå både dit och hem, men med en nyopererad Alice så räcker det fullt nog att gå ena vägen.

 

Peppig majmusik får avsluta idag: