miss kitten heart

Det är nu fyra dagar sedan Alice kastrerades, och det har gått fantastiskt bra (ta i trä!)! Hon pep lite första natten, men det hade lika gärna kunnat vara som hon låter ibland, särskilt när hon ligger i mitt knä och myser (det låter som pipsnark, typ), men det hade kunnat vara att hon hade lite ont också. Men på morgonen så märktes det inte av någonting, så jag vet inte. Hon har ju haft body på hela tiden, men hon har aldrig ens försökt att slicka på magen, det är som att hon inte ens märkt att hon har ett sår där. Apropå såret, så hjälpte Maria mig att ta bort plåstret igår, och det ser jättefint ut!

 

Första dagarna så gick vi förstås jättekorta promenader, och bitvis så fick jag bära henne. Promenaderna har blivit längre, jag får bära ibland, men mest så går hon själv, och nu på morgonen ville hon skutta och springa (det fick hon inte). Igår eftermiddag var vi till Matilda (hon hörde av sig precis när jag satte igång ett brödbak, så jag stoppade bara in degen i kylen tills idag, den står och jäser på plåten nu - tredje månaden av att inte köpa bröd, bara baka själv, ja, förutom knäckebröd då), vi tog bilen dit, och så gick vi sedan hem på kvällen. Det är en kvarts promenad ungefär, jag tänkte att jag skulle få bära Alice en bra bit, men hon gick hela vägen själv, och kändes riktigt pigg! Jag höll förstås stenkoll på ifall hon började se trött ut, eller om hon verkade ha ont, men hon pinnade bara på!

 

Ett tungt vägande skäl till att jag bestämde mig för att kastrera Alice (förutom att dom inte kunde säga säkert om det var pyo eller inte utan att öppna henne), är att hon har varit så jobbig efter varje löp, i tre månader efter löpet (alltså sex månader om året sammanlagt) så har hon inte ätit mat själv, jag har fått handmata henne (alltså stoppa in maten i munnen på henne, för hon har inte ens tagit den ur handen på mig), och hon har bara ätit färskfoder som jag fått bena ur åt henne (det har tagit närmare en timme om dagen, och jag har haft stora problem med att högerhanden har domnat bort). Redan andra dagen efter operationen så började hon ta mat ur handen på mig, och sedan så åt hon dom sista tuggorna ur skålen, och igår kväll när vi kom hem från Matilda (hon var i och för sig säkert jättehungrig då, vi hade haft en lång och upptagen dag!) så åt hon hela portionen direkt från skålen, utan att jag benat ut maten först! Det är sådär tre veckor kvar tills det har gått tre månader från förra löpet, hon borde egentligen inte äta själv nu, men så fort efter kastreringen så märker vi skillnad! Jag är så himla glad för det! 

 

Imorgon ska jag ringa till veterinären och höra hur länge hon måste ha bodyn på (dom sade säkert det, men det var så mycket då, jag minns helt enkelt inte), och när hon kan börja gå i trappan (hon får ju inte hoppa på tre veckor, men trappan är ju inte hopp direkt, så det kanske hon får börja med tidigare - det skulle vara skönt om jag slapp spärra av trappen, och om hon fick röra sig själv där i alla fall!). Egentligen så tror jag inte att varken body eller trapp är stora problem för hennes del, det är nog mest jag som skulle uppskatta om vi kunde gå tillbaks till normalt igen. Och Selma, som inte vill hoppa över kompostgallret när hon ska upp på övervåningen, så jag måste lyfta över henne...

 

Men ja - fyra dagar efter kastreringen bara, och jag glömmer nästan hur nyss det var, för det går så väldigt bra! Hurra för min Alice! ^_^