om garn och om stickning och om tiny owl knits
Det behövdes tydligen inte mer än att lägga upp maskor för en tröja, för att bli rejält biten av stickbacillen... Lite märkligt, jag har stickat åtskilliga par sockar, och det har inte blivit mer än så - stickade sockar, men nu kollar jag stickning på youtube, jag kollar garner på etsy, och det kliar i fingrarna att repa upp sånt jag har stickat förut men antingen inte använder, eller inte blev helt nöjd med (tex sockar som blev för stora). Det tänker jag försöka låta bli att göra precis just nu, jag måste fortsätta på tröjan medan lusten sitter kvar, dessutom så vill jag se hur den ser ut när den är klar - det är inte så mycket kvar på baksidan, och jag håller på att fundera på om jag ska behålla framsidans hålmönster eller inte. Det är ju inte så att tröjan blir direkt tråkig, den är väldigt randig, det är snarare så att hålmönstret riskerar att sabotera randmönstret.
Förresten, satt en stund igår och ångrade sånt jag gjort och inte gjort med min stickning genom åren. Jag har gjort mig av med böcker som jag kanske skulle ha behållit. Jag köpte och bytte till mig en del fantastiska garner för en massa år sedan, mest fina sockgarner (för det är min stora svaghet), sen slog det etiska samvetet till, och det kändes inte ok att sticka ull när jag var vegan. Alltså sålde jag alla dessa fantastiska garner, och som jag saknar dom - fortfarande! Likaså så var jag inte så aktsam om mina stickade sockar som jag är nuförtiden, istället för att laga dom när dom gick sönder, så slängde jag dom. Alltså, slängde! Jag hade kunnat spara dom för dom fina garnerna, för allt jobbet jag lagt ner, att ha som ett slags referensbibliotek, men nej, jag slängde dom. Usch så jag ångrar det! Sen har jag stickat en hel del saker som inte blev som jag tänkt, en del har jag repat upp och gjort om, en del har jag gjort mig av med, en del bara ligger, jag behöver helt klart fundera mer över användningsområden, och inte bara att sticka för stickandets skull...
Å, ett ånger av ett annat slag, eller snarare en bitterhet, är när man stickat något, som till exempel det perfekta paret vantar, och sen tappar bort dom... Jag stickade för evigheter sen ett par vantar av ett japanskt garn, dom var jättemjuka, passade perfekt, och jag hann inte använda dom många gånger innan dom var borttappade... Och det är inte första gången det händer, jag skulle behöva göra som man gör med barn, och fästa vantarna vid jackan...
Förresten igen. Jag upptäcker inte bara nya stickkanaler på youtube, igår kväll återbesökte jag en gammal favorit, tiny owl knits, och kollade på några av hennes videos:
Jag tycker mycket om henne, ända sedan jag hittade hennes blogg för längesen, jag gillar att hon känns nästan som något slags skogskreatur, en älva eller skogsnymf eller nånting. En del skulle säkert kalla henne flummig, men i så fall är det den bästa sortens flummighet. Hon stickar helt fantastiska, magiska saker, hon har gett ut en bok, Woodland knits, men mönstren till dom här små figurerna finns inte i hennes bok. Jag som älskar miniminisaker, jag är helt frälst i hennes små magical creatures!