hejdå pappa
Igår kväll miste jag min pappa. Det var inte oväntat, han har varit sjuk länge, dom sista åren hade han cancer och hjärtat var väldigt dåligt, och det var hjärtat som nu inte orkade längre. Det gick fort på slutet, han behövde inte lida, och det är skönt att veta, han har haft det så jobbigt och så ont ändå. Han var redo, och bitvis så såg han fram emot det, och mer än så kan man inte begära. Man kan inte säga annat än att han levde ett fullt liv, han skulle ha fyllt 73 om en månad, han var med om mycket, både bra och dåligt. Mest bra, tror jag - att han levde så länge trots cancer och hjärtat och smärta tror jag beror på att han ändå hittade mycket som han fann glädje i. Han hade fem barn och åtta barnbarn, fru och hund, bonusbarn och bonusbarnbarn, och en halv häst, allt det som var viktigt i hans liv, allt som fick honom att se framåt när det var jobbigt.
Och jag vet, många tycker att det låter helflummigt, men jag tror att dom som älskade oss i livet väntar på andra sidan, och pappa har många som väntade på honom, många som han har mistat och som han har saknat. Jag tror att han äntligen har det bra nu, frisk, utan smärta, tillsammans med familj och vänner. Det är för oss som är kvar som det är tomt, det är vi som är ledsna och sörjer, det är vi som måste gå vidare.