om ensamhet

Av någon anledning så är ensamhet bland det skämmigaste som finns - det är mer skam i att vara ensam än i att vara fattig eller att vara sjuk, förmodligen för att i och med att man erkänner att man är ensam, så erkänner man samtidigt att man är bortvald. Man är helt enkelt inte en speciellt rolig människa att umgås med, och det är en jobbig sak att erkänna för sig själv, och det är en jobbig sak att säga högt. Idag tänkte jag ta den skammen och säga det högt för hela världen att höra (eller den lilla grupp som läser min blogg, i alla fall) - jag är alldeles uppenbarligen varken trevlig eller rolig eller intressant, eller vad man nu har för kriterier för att vilja umgås med en människa. Jag erkänner - om jag inte for ut bland folk, så skulle jag inte träffa en människa. Inte en enda människa. Och det är inte på grund av pandemin, utan så har mitt liv sett ut i flera år.
 
En siffra mellan tummen och pekfingret - dom senaste tre åren har jag kanske haft besök 15 gånger, och då tar jag i. Av dom besöken har kanske tre av dom inte varit på initiativ av mig. Jag vet inte hur många gånger jag hört av mig till folk och frågat om dom haft lust att komma förbi på en fika, och fått nej till svar (före pandemin också, alltså, inte bara nu, jag vet att folk socialiserar på distans, och jag ingår inte i deras bubbla). Ja, jag är fullt medveten om att folk har mycket, det är jobb och familj och närstående, men att alltid vara den som väljs bort känns!
 
Det är så lätt att dela artiklar och inlägg på facebook, att man ska tänka på dom stackare som sitter ensamma, men en delning på facebook gör absolut ingenting för den som sitter där själv, och som aldrig får träffa en människa.
 
Jag kan bara prata för mig själv, men för min del är det slut med att höra om någon har en stund att avvara för lite umgänge. Jag kommer inte att fråga igen, jag orkar inte höra fler anledningar till att jag väljs bort igen. Hör inte folk av sig, så utgår jag från att dom inte har intresse av att träffa mig. Behöver jag se folk så får jag väl åka in på affären en sväng, rätt vad det är så träffar jag till och med någon som också behöver prata bort en stund.
 
Jag trivs i mitt eget sällskap, jag har djuren, det gör otroligt mycket. Det jobbiga är att inse att det är mitt enda alternativ, och det är också skitjobbigt att sitta här och outa min ensamhet. Jag har inga problem att prata om fattigdom, eller om depression och sjukdom, men alltså - att erkänna rakt ut att jag är helt jäkla ensam, det är verkligen en stor känsla av skam.