miss kitten heart

 

Jag trodde att jag skulle köra en traditionell fredagsfavorit idag, med fokus på inredning, eller kanske på Rajiv Surendra (jag har påbörjade inlägg om bådadera), men i natt så hittade jag ett nytt konto på instagram som jag fastnade hos i flera timmar - Lady Izdihar. Jag klickade in mig hos henne på grund av hennes vintagestil, men stannade på grund av hennes kommunistiska ideologi. Låt mig förklara varför:

 

Långt innan jag började kalla mig feminist, så kallade jag mig kommunist. Jag började bli politiskt intresserad som 15-16-åring, och det som fångade mitt intresse var orättvisorna i samhället - mina politiska åsikter har alltid kunnat sammanfattas med ett ord: solidaritet. Mina hjältar då var Che Guevara och Lenin, och jag drömde om ett samhälle där välståndet fördelades bland alla medborgare, och inte bara hos dom övre klasserna, ett samhälle med utbildning för alla, bostäder för alla, mat och kläder för alla, och självklart också jämlikhet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet, osv. Det är fortfarande min dröm för världen - ett kommunistiskt samhälle. Tyvärr, och det är vad dom flesta hakar upp sig på, så har den kommunistiska drömmen spårat ur i alla länder som har försökt genom åren, och det har slutat i diktatur istället för jämlikhet. Men det gör inte att den ursprungliga tanken blir sämre för det - grunden i kommunismen är ju just det, solidaritet, att man tar hand om dom som inte kan ta hand om sig själva, att man tar från dom rika och ger till dom fattiga. Robin Hood, för att sammanfatta det! Men nuförtiden så har kommunism blivit ett skällsord, jag själv har aldrig skämts för att jag är kommunist, så långt åt vänster på skalan som man kan tänka sig, men på det stora hela så har kommunism knuffats långt in under mattan, ja, vårat svenska Vänsterpartiet hette ju för inte så många år sedan VPK, eller Vänsterpartiet Kommunisterna (så hette dom när jag började rösta), men dom strök K-delen för att det framkallade negativa associationer. Idag så drar en del till och med likhetstecken mellan kommunister och nazister, och säger att det är samma sak, och det kan jag säga på en gång - det finns inga likheter som helst mellan dom båda! Väldigt vänster och extremhöger är varandras motsatser, vilket bevisas av hur bra Moderaterna och Sverigedemokraterna trivs tillsammans.

 

Och apropå Moderater och Sverigedemokrater - det som byggde upp Sverige som välfärdsland efter andra världskriget är ju socialismen! Socialism är den lite mer rumsrena storebrodern till kommunism, och något som funkat väldigt bra för Sverige i sådär 50 år. Under 2000-talet så har dom konservativa påverkat ekonomi och beslut i riksdagen (och dom senaste två åren har förstås SD påverkat mest av alla), och det syns tydligt på alla nivåer - i princip alla har fått det sämre utom höginkomsttagarna, och det är helt och hållet enligt Moderaternas partilinje (dom har under dom senaste 100 åren gjort allt vad dom kunnat för att hejda allt vad socialistiska framsteg heter, hade dom haft majoritet under hela 1900-talet så hade Sverige varit ett väldigt svårare land att leva i nu...). Och värst av allt är förstås hur rumsrent det har blivit med fascism och nynazism, inte bara i Sverige (med 1/5 av befolkningen som tycker att det är en bra idé) utan i hela världen - det är 70 år sedan andra världskriget tog slut nästan år, och det är tydligen så lång tid det tog för världen att glömma bort vad nynazisterna och fascisterna gjorde.

 

Det här är helt klart helt rätt tid för kommunismen att komma fram ur skamvrån, och det visade sig (upptäcker jag nu) att det faktiskt finns en kommunistisk community på sociala medier (och alltså i världen också, utgår jag ifrån), en som utgår från dom ursprungliga tankarna på jämlikhet och solidaritet. Den sortens kommunism som jag alltid har trott på! Det var en väldigt trevlig upptäckt, för jag har i många år känt mig väldigt ensam under mitt kommunistparaply (som tur är, så är vi många som kallar oss feminister, så jag har ändå hittat någonstans att höra till!), nu hoppas jag att vi blir fler och fler, och att vi blir synligare och att vi börjar höras igen.

 

Allt detta började jag alltså fundera över när jag hittade Lady Izdihar i natt!

 

Vad jag faktiskt ska göra, är att vara lika tydlig med mina kommunistiska åsikter som med min feminism - mänskligheten behöver höra något annat än all fascism som sprids alldeles för snabbt över världen just nu, dom behöver veta att det finns dom som tror på att ta hand om varandra, och inte på att ta hand om plånboken till dom allra rikaste. 

 

 

 

 

För er som har mer tid och ork än att bara titta på korta instagramklipp, så delar jag några av Lady Izdihars youtubevideos också, där går hon in betydligt mer på djupet. Förståeligt nog - man får mer sagt på 25 minuter än på 5 minuter! ^_^

 

En av mina gamla favoriter från tonåren, var en sovjetisk poet som heter Vladimir Majakovskij (jag upptäckte honom sedan vi i gymnasiet såg Teater KAOS framföra hans dikt Ett moln i byxor, jag sparade till och med affischen och hade den på väggen i flera år, men den är bortstädad nu sedan länge, tyvärr...) . Jag tyckte om hans dikter, men han levde också ett väldigt spännande och intressant liv (jag hade ett par böcker av och om honom back in the day, nu ett tag så har jag önskat att jag fick tag på en av dom, Jag brinner av Torbjörn Säfve, jag hade gärna haft den i bokhyllan!), han var bland annat aktiv i ryska revolutionen, och dessutom så var han en snygg karl - det är inte helt oviktigt för en tonårig tjej! ^_^ I alla fall. Gamla proggbandet Nynningen har spelat in några av Majakovskijs dikter på en skiva som heter För full hals, och den är dagens soundtrack: