bu och bä med alice

Efter ett par varmare veckor (är det ens ett par veckor, eller är det bara en vecka?), så är det kallt igen - minus 27 grader nu när jag var ut med Alice. Det blev en superkort morgonkiss, sådär fem minuter bara så att hon fick göra vad hon skulle. Nu när kylan kommit tillbaka igen, så har hon börjat att använda skor igen, och nu har hon börjat tappa dom, mycket mer än hon gjorde förut. Jag har tvättat dom, kan dom ha krympt? Ja, det gör inget om fleecesockarna och skorna krymper, men jag funderar på ifall strumporna som jag har under har krympt, för tre promenader av tre har hon kommit hem med en bar tass - igår kväll så fick jag gå ut igen och leta efter hennes skor, för jag upptäckte det inte förrän vi kommit hem...
 
En mycket bättre sak, är att det äntligen (ta i trä!) verkar ha vänt med maten, efter att jag fått tvångsmata henne i över två månader. Ja, tvångsmata låter brutalt, det är det inte, jag lovar - jag håller inte fast henne på något sätt, jag öppnar bara munnen (med ett finger, inget våldande där heller) och lägger in maten. Det, tillsammans med att jag gett henne mush (som hon tycker är gott och spottar inte ut), har som tur är gjort att hon inte gått ner så mycket i vikt den här gången (hon matvägrar efter varje löp, och det blir längre och längre tid innan hon börjar äta igen, jag börjar fundera på ifall p-piller skulle hjälpa), men jag vill ju förstås att hon ska äta själv! Men nu går det förhoppningsvis åt rätt håll igen - dom senaste tre dagarna har hon ätit mer eller mindre själv (jag har matat henne några tuggor för att få igång matlusten, alltså inte stoppat in i munnen, utan hållit framför munnen och hon har tagit maten själv), först lade jag bara maten på golvet, en tugga i taget, men igår så åt hon hälften direkt från tallriken. Ett par dagar till med bara mush, om hon fortsätter att äter, då kan jag börja ge vanlig hundmat igen också. Men det känns lovande - igår åt hon muffins med mig också, det är längesedan hon ville smaka något med mig! Jag är så himla glad, att hon börjar äta igen!
 
Alice har grå starr, hon har haft det i några år nu, och som tur är så verkar hon se bra fortfarande. Men - hon står ju mycket och spanar ut, och skäller om hon ser någon ute på vägen, eller om hon ser några djur. Den senaste tiden har hon börjat skälla utan att jag ser något överhuvudtaget, så antingen så har hon väldigt mycket syn kvar, eller så funderar jag på om det är en del av starren, att hon ser i syne, att hon tror att hon ser saker som inte finns egentligen, bara för att hon ser dåligt. Är det någon som har/har haft hund med grå starr som varit med om samma? Jag är i alla fall tacksam så länge hon ser någonting, än har jag inte behövt anpassa huset efter hennes sviktande syn, men börjar fundera över vad som behöver göras så att jag är beredd när den dagen kommer. Å andra sidan så finns det hundar med grå starr som aldrig blir blinda, så jag hoppas att det blir så för Alice. Jag vågar inte tro det, men jag hoppas!
 
Ett Alice-inlägg avslutas förstås med den här låten: