en virkad skulptur
För ett tag sedan, så hittade jag en reel på instagram, ett virkat konstverk av Alexandria Masse, och jag blev förälskad i det! Jag har tyvärr ingen möjlighet att köpa konstverk, hur mycket jag än tycker om dom (det är en sorg i livet!), men däremot så hade jag möjlighet att virka ett eget! Det tog ett tag innan jag fick tummen ur, men till slut så! Jag kollade vad jag hade i garnförråd och målarrum, hittade garn i en fungerande färg som jag trodde skulle räcka, och en kanvaspanel som var i en bra storlek för att fungera som bakgrund, och så satte jag igång att virka strutar. En hel massa strutar! Och dom fyllde jag sedan med kuddstoppning. Och så upptäckte jag att garnet inte skulle räcka, och efterlyste mer garn på facebook, och hade tur och hittade ett som var någorlunda likt. Då virkade jag ett stycke som jag spände fast på kanvaspanelen, och så sydde jag fast strutarna på bakstycket, och så kom jag på vad jag hade glömt - att måla panelen i samma/liknande färg som garnet, så den vita panelen lyste igenom... Så jag tog loss den igen, målade panelen, och spände sedan fast bakstycket igen, den här gången inklusive strutarna. Jag gjorde en enkel upphängning av garn på baksidan, det funkar just nu, men jag vet inte om jag kommer att låta det vara så. Jag funderar på ifall jag ska rama in mitt virkade strutkonstverk på något sätt (jag funderar på om jag skulle kunna göra en egen ram av kartong), eller bara limma på en kraftig skiva som bakstycke och fästa en bättre upphängningsanordning, så att den känns mer gedigen. Som som sagt - det funkar nu!
Jag gick runt på nedervåningen och kollade hur den skulle passa på väggarna, och kom fram till att vardagsrummet nog är bäst, även om jag har ont om lämpliga väggar - det är i princip den här väggsnutten, eller den på andra sidan fönstret. På andra sidan fönstret så skulle den hamna bakom min golvlampa (som har en stor skärm), här syns den bättre, även om blomampeln gör att den måste sättas upp längre ner på väggen än vad jag egentligen hade velat, för annars så hade den hamnat bakom ampeln. Och då hade det varit lika dumt som om jag hade satt upp den bakom golvlampan!
Färgskalan i vardagsrummet är grönt, gulgrönt och senapsgult, så den passar väldigt bra här inne, nästan för bra - det är väldigt matchy-matchy! Det är nästan tur att min Alice-bokhylla bidrar med lite rosa, för det är inte bra när det matchar för mycket!
Lite närbilder på verket:
Här syns både hur konstverket är uppbyggt av strutar som sytts fast på en bottenplatta, och det syns också att jag varit tvungen att pussla med olika garner för att få dom att räcka. Jag försökte göra det på ett sätt som gör att det ser ut att vara gjort med mening, eller att åtminstone inte synas så mycket, och på håll så syns det nästan inte alls.
Jag blev faktiskt riktigt nöjd med min virkade skulptur - jag vill ha mer tredimensionell konst här hemma, mer skulpturer av olika slag, och det är något som jag dels hittar väldigt sällan secondhand och som jag dels inte har råd att köpa nytt. Jag har aldrig mina målade konstverk på väggen, det känns av någon anledning inte bra, men däremot så har jag många av mina broderier uppsatta, och nu alltså en virkning också. Jag vill inte fylla väggarna med virkade skulpturer, men någon till kan jag nog tänka mig, även om den i så fall inte kommer att hamna i samma rum som den här, jag tror att det lätt kan kännas tjatigt och tråkigt. Å andra sidan, originalkonstnären har fyllt en vägg med sina skulpturer, och det är faktiskt rätt coolt! Det här är förresten hennes video som jag fastnade för:
Visa detta inlägg på Instagram
Imorgon blir det förresten mer konst, men målat den här gången - det blir en målarmåndag för den femtielfte gången i ordningen, och jag är glad att jag lyckats måla något varenda vecka i ett par månader nu! Hurra!
Jag har stressläst lite den senaste veckan eller två, jag lånade en liten hög på bibblan, och jag vill få dom igenlämnade i rimlig tid (en av dom är det dessutom kö på, så den kan jag inte förlänga lånetiden på), för efter att ha läst bibblaböcker ett tag, så ser jag faktiskt fram emot att läsa mina egna böcker igen, även om det skulle innebära att jag läser om en bok för sådär tredje gången (eller femte eller sjätte...). Jag läste nyss klart Carina Burmans Döden tar semester, som utspelar sig på en bussresa till Rom 1956, och hon är lika bra som vanligt på att transportera sin läsare till en helt annan tid - känslan var helt klart samma som att läsa tex Maria Lang! I boken så nämns mer än en gång Prinsessa på vift, och det avgjorde min bokläsarbakgrundsmusik idag: