miss kitten heart

En av hundra anledningar till att jag hoppas på att få göra en ADHD-utredning, är känslan av att alla andra hatar en - det är visst vanligt hos folk med ADHD, det har till och med ett namn - rejection sensitive dysphoria, och jag känner så ofta. Men jag vet inte om man kan skylla på det, när folks beteende gentemot en faktiskt tyder på att dom inte tycker speciellt bra om en, och att dom gör allt vad dom kan för att undvika en, då känns det vara mer än rejection sensitive dysphoria, som för det mesta sitter i ens huvud. Ja, för så är min upplevelse av livet och av människorna i mitt liv - det måste vara något som är väldigt fel med mig, när inte ens mina sk närmaste står ut med mig. När jag hela tiden väljs bort och utesluts, när jag lika gärna kunde vara osynlig, för så mycket känns jag existera i deras liv.

 

Om jag inbillar mig? Om det ändå bara är rejection sensitive dysphoria som spökar? Nej, det tror jag faktiskt inte. Gissa hur många besök jag har haft hittills i år? Två. Varav en var av min pappa med fru och faster med man, för min faster ville se hur jag bor. Senaste besöket av en familjemedlem var i oktober/november någongång, samtidigt så åker samma familjemedlemmar ofta och hälsar på andra familjemedlemmar som bor betydligt längre bort (15 km jämfört med drygt 10 mil) - jag tror inte att jag överdriver om jag säger att det är åtminstone 10 gånger hittills i år. Gissa hur många gånger jag blivit tillfrågad om att följa med? Aldrig. Inte en enda gång. Och dom åker ändå förbi här, så det är inte ens en omväg... Gissa hur många gånger som någon hör av sig och frågar om jag vill hitta på något? Nästan aldrig. Dom enda som gör det (och dom är jag väldigt glad för!) är dom jag känner här i byn, ingen annan. Gissa hur många gånger någon hör av sig och frågar om jag är hemma och vill ha besök? Aldrig. Aldrig någonsin. Å, och kommer ni ihåg under covidpandemin, när det gjordes en sån stor grej av att folk inte skulle behöva sitta ensamma? Japp, jag satt ensam, varenda jäkla dag under hela pandemin, och ingen frågade någonsin hur det var med mig ens.

 

Jag är väldigt introvert, jag har stort behov av att vara själv, och jag trivs i mitt eget sällskap, men när man är själv exakt hela tiden, när man inte har valt det själv, utan andra väljer det åt en, då känns det inte lika bra längre. Jag har blivit utfryst på arbetsplats, det gjorde att jag gick in i väggen den första gången, det känns värdelöst. Att bli utfryst av varenda människa i ens liv, av dom ska kallas familj och vänner, det känns mycket värre... Det är då man börjar fundera på vad som är så fel med en, att ingen står ut med att vara i närheten av en.

 

Det är också nu jag börjar förstå varför folk undanber sig uppvaktning på sina födelsedagar - det känns oerhört falskt, när man är osynlig resten av året, men vid en födelsedag så kan folk möjligtvis dyka upp. Det är som med begravningar - människor som inte funnits där resten av livet, men på begravningen så dyker dom upp. Jag har faktiskt tänkt tanken på att avstyra minsta antydning till firande av min 50-årsdag, men samtidigt - om det är den enda gången som folk kan tänka sig att komma förbi (om dom ens tänkt det, det vet jag ju inte, jag har fyllt år många gånger förut och suttit hemma själv, och varit tvungen att själv äta upp det fika jag bakat ifall någon skulle dyka upp), så är jag så svältfödd på umgänge att jag tror inte att jag klarar av att frånsäga mig eventuell uppvaktning... Så illa är det - stoltheten hör till dom saker som man ibland måste svälja.

 

Om ni tycker att jag bara gnäller och klagar och tycker synd om mig själv - det här är sånt som håller på att äta upp mig inifrån, jag måste få ventilera, annars så går jag sönder! Vad jag funderar på om jag också måste göra för att inte gå sönder, är att sluta att höra av mig och vara den som tar kontakt - om jag inte sätter mig i en sits där jag kan väljas bort, så slipper jag bli bortvald. Och genom att sluta nöja mig med småsmulor, så kanske jag kan få tillbaka lite av stoltheten också...

 

Vad säger ni, låter det som rejection sensitive dysphoria och att allt är inbillning och sitter i mitt huvud, eller låter det som att jag har helt rätt i att folk helt enkelt inte står ut med att vara i min närhet?