dark academia - två serier, en film och en bok
Som jag har sagt mer än en gång - hösten och vintern är bästa tiden på året för Dark Academia! Dels hänger det säkert ihop med skolstarten, det känns logiskt att läsa/se böcker/filmer/serier i akademisk miljö i samma veva som skolorna sätter igång igen efter sommaren. Sen passar det mörkare och kallare vädret bra ihop med mord och sammansvärjningar och hemliga sällskap, man kommer i rätt stämning när man kurar ihop sig inomhus under murriga höstkvällar och -nätter! Den senaste tiden har det blivit lite Dark Academia (förutom deckare i allmänhet, och omläsning av Isfolket och Häxmästaren av Margit Sandemo):
Dark Academia är inte den vanligaste genren i Sverige, varken bland böcker, film eller tv, men det finns en del! Bland annat den här boken, Skolan av Karin Wik, som utspelar sig på en internatskola. Två elever mördas, och en journalist skickas dit för att försöka få ihop en artikel om händelsen, samtidigt som skolan gör allt för att tiga ihjäl det hela. Inte den bästa boken i genren, men den gick att läsa, och om man stör sig mindre på osympatiska huvudrollsinnehavare än vad jag gör, så tycker man troligen att boken är bättre än vad jag tyckte - jag tyckte tyvärr att journalisten var superirriterande.
Fler mord i akademisk miljö, den här gången på Oxford University i England. Den här gången är det en student och en professor som upptäcker att morden hänger ihop med hjälp av matematiska symboler, och om dom lyckas lista ut vad symbolerna står för, så hittar dom förhoppningsvis mördaren. Det här var inte heller en favorit, den är alldeles för torr och långsam och händelsefattig för min del (och jag brukar ändå gillar kodknäckning och symboltolkning, som The Bletchely Circle som är väldigt bra!), min känsla av filmen var att den kanske har en manligare publik, som Jan Guillou och Nyckeln till frihet (som utsetts till en av tidernas bästa film, och jag tyckte att den var det tråkigaste jag sett på länge, men särskilt många män verkar älska den, jag har faktiskt inte hört en enda kvinna nämna den bland sina favoriter, även om det säkert också finns) - jag har helt enkelt inget intresse för huvudpersonerna, och när jag inte bryr mig om dom, så är det svårt att bry mig om filmen överhuvudtaget.
Wednesday av Tim Burton hade premiär på Netflix förra veckan, och den var så bra som jag hade hoppats! Den kändes väldigt Tim Burton (bitvis hade jag Sleepy Hollow-vibbar) och den känns väldigt Familjen Addams, och hon som spelar Wednesday gör det så väldigt bra - hon gör en Wednesday som känns som samma person som i 90-talsfilmerna, fast några år äldre förstås. Om ni undrar vad Wednesday Addams gör i ett inlägg om Dark Academia, så är det mindre konstigt än vad det låter - hon börjar på en internatskola (samma som hennes föräldrar en gång gick på) när hon blivit utslängd från ännu en skola, själva skolan är lika fantastisk som Hogwarts (fast lite mindre, men inte mindre tjusig!), alla har supersnygga skoluniformer, och självklart så sker det mord på skolan! Det här är Dark Academia av samma slag som Chilling Adventures of Sabrina, alltså mörkt och snyggt och med en massa övernaturligheter. Och med snygga kläder!
I likhet med The Umbrella Academy, så är det en dansscen som jag fastnar för, och inte kan låta bli att titta på en massa gånger! Hennes klänning är underbar, musiken är perfekt, och hon är rätt så fantastisk!
Jag började se Dickinson förra veckan, jag är halvvägs igenom första säsongen. Serien är löst baserad på Emily Dickinsons liv, men berättad på ett modernt sätt - musiken och språket och karaktärerna är moderna, medans miljön är 1800-tal. Det tog ett tag för mig att hänga med på det, för mig skaver det litegrann, men jag hoppas att det helt enkelt är en vanesak. Dickinson är inte Dark Academia på det sättet att serien utspelar sig i en akademisk miljö, det är inte heller några mord, och estetiken är inte heller väldigt DA, men uppenbarligen så kategoriserar jag ändå Dickinson som DA. På samma sätt som jag också sorterar in Wilde och Mary Shelley under Dark Academia, och på samma sätt som att Shakespeare, dom grekiska klassikerna, Frankenstein, Dracula, Dorian Grey's porträtt osv också räknas till Dark Academia, dvs det behöver inte utspela sig i akademisk miljö för att vara DA, utan klassikerna som man studerar på högskolor och universitet brukar också räknas in i genren. Och det är alltså där som Dickinson passar in!
Jag har alltså bara sett fem avsnitt hittills, så jag känns inte kunna bedöma serien än ordentligt, den är som sagt bara löst baserad på hennes liv (man kan jämföra med Marie Antoinette och The Crown), det är bitvis nästan parodi, och för en del så är det nog positivt, folk som inte skulle ha sett serien annars kanske fastnar för den nu. Jag hade nog hellre velat se den lite mer verklighetsnära, det finns nog mycket att berätta om hennes liv ändå, utan att göra ett skämt av det. Vad som däremot lyser igenom, är något som jag tror att många kvinnor har fått känna av genom världshistorien - kvinnor som varit kreativa, smarta, som velat studera och skapa, och som bara förväntats gifta sig och skaffa barn (eller helt enkelt bli kvar hos föräldrarna, ifall dom inte blev gifta, Beatrix Potter tex fick uppleva samma sak, och Jane Austen, och många många fler). Alla dessa år, då kvinnor inte ansågs ha en stark nog hjärna för studier, alla år då kvinnor inte fick skriva eller måla för att dom var det svagare könet och för att dom skulle sköta hemmet - jag är så glad att vi har lämnat det bakom oss, men jag är samtidigt ledsen och arg och frustrerad för alla deras skull!
Å, förresten, ni som gärna ser queerkaraktärer i film/tv, det får ni se i Dickinson!
Det här är vad jag har att erbjuda från dom senaste månaderna, det kommer säkerligen fler inlägg med mer Dark Academia framöver (vintern har nätt och jämnt börjat!), och det finns mycket mer att både se och att läsa, och eftersom det förhoppningsvis är fler än jag som fastnat för genren, så delar jag med mig av dom allteftersom! Dagens soundtrack är förresten givet: