om att vara tjock/stor/fet/mullig/vad-du-nu-kallar-det
Jag är inte störst i världen, jag har aldrig varit det, och jag är mindre nu än vad jag varit som mest, för drygt tre år sedan. Men, jag har problem med kroppsuppfattning och självkänsla, det har jag alltid haft. Det är lite "vem kom först, hönan eller ägget?", vad kom först, kroppsuppfattningen eller ätstörningarna? Förmodligen så har dom blåst upp varandra, gått in i varandra så att de till slut inte har gått att skilja åt. Jag kommer inte ens ihåg när jag inte bantade, inte tyckte att jag var tjock, det började när jag var tio. En kombination av en tidig pubertet, en mamma som dog och en pappa med vikt-/ätproblem, som tyvärr har satt spår långt långt efter. På många sätt är det mycket bättre nu, jag har fortfarande problem med min relation till mat, min dröm allra längst inne i mig är fortfarande att kunna sluta äta (hej, anorektikern i mig), men jag tycker inte att jag är tjockast och fulast i världen längre. En del tycker jag till och med att jag ser bra ut, en del dagar kan jag till och med tänka mig att andra kan attraheras av mig, inte bara av ansiktet (som är en kopia av mammas, vilket gör att jag alltid kunnat se något fint i det - mamma var nog det finaste jag vet), utan även kroppen.
För det är det som är det allra största problemet, att våga tro att någon kan tycka att jag är attraktiv, eller tycka om mig, att någon vill vara tillsammans med mig, ligga med mig, vakna med mig... Hittills har jag aldrig upplevt det, och jag är medveten om att mycket beror på min osäkerhet, och jag jobbar på det. Tro det eller ej, men det är inte länge sedan jag hade sex nykter, för första gången i mitt liv - det är ett stort framsteg! Men det är svårt, för det ligger ju inte bara hos mig, eftersom jag har fruktansvärt svårt att läsa människor (eller att lita på det jag läser), så skulle någon tycka om mig, så måste dom vara VÄLDIGT TYDLIGA. Och det har jag hittills inte upplevt.
Som tur är, så finns det människor som The Nearsighted Owl, som är fantastiska förebilder, och som visar att det nutida skönhetsidealet inte är allenarådande. Som visar att man inte måste ha en pojkes kropp, med en välväxt kvinnas bröst. Som visar att man duger som man är. Inte bara duger, utan är snygg, sexig, bra, underbar, attraktiv... Att man som kvinna finns, och har rätt att finnas, på samma villkor, oberoende av storlek. Jag ska jobba på mina känslor för min kropp, jag ska våga tro att jag ser bra ut, att jag duger som jag är, att någon kan dras till mig och tycka att jag är ursexig.
För mig har det varit svårt att ens visa mitt ansikte på bloggen, det är först nyligt jag vågat göra det. Nu funderar jag på att göra något ännu mer vågat, att våga göra som The Nearsighted Owl, och näcka inför hela världen, att visa allt jag under nästan 40 år gjort allt för att gömma. Vad tror ni? Är det att gå för långt, att visa mer av mig själv än vad ni vill se?
Weight has been an issue all of my life, I´ve hated my body for as long I can remember, and in my efforts to change it, I´ve had all the eating disorders you can imagine. I still have body issues, even though it´s better now, and food is still a problem. I work on it, I try to be comfortable with what and who I am, there´s still a long way to go until I´m as comfortable as The Nearsighted Owl, who really is a role model, if only more people (including me) felt as good about themselves!
I´m thinking about doing the same as her, taking it all off and share myself with the world, before the end of the year. What do you think, is it going to far?
(If you want to read my entire pondering, try google translate.)
Nä, jag tycker inte att det är för vågat eller för mycket, så länge du inte gör något som du inte är 100% bekväm med och riskrerar att ångra senare! Du är vacker, vill du visa et för hela världen så tycker jag att du ska göra det =) Kram