miss kitten heart

 Jag  var ett stort fan av Sex and the City när det gick (mest för kläderna, inte så mycket för sexet och jakten på relationer), sent omsider såg jag filmerna, och nu i dagarna har jag sett om filmerna igen. Jag tittar på dom rätt annorlunda nu än vad jag gjorde på serien för sådär 10-15 år sedan (när var det den gick, egentligen?), och dom tankar som väcks är rätt annorlunda också. Som sagt, då var jag mest inne i serien för kläderna, och för Carries fantastiska lägenhet, den jag kände igen mig mest i var Carrie och Miranda. Nu när jag är i deras ålder, och själv har provat på SATC-livet (singel kvinna på stan, ja, eller på flata), så känner jag igen mig i helt andra saker, och numer känner jag igen mig mer i Samantha. Tänk så man kan förändras på tio år! Eller snarare, så bra att jag har förändrats på tio år, tragiskt vore det annars.

 

En annan sak jag började fundera över, är en sak som jag har funderat över till och från de senaste åren. I slutet på första filmen, så firar dom Samantha´s 50-årsdag, bara väninnorna, en restaurang och en överraskningstårta. Jag fyller ju också jämnt nästa år, the big 4-0, och jag har nojat över det de senaste åren, av olika anledningar. En anledning är, att jag fortfarande sitter i samma sits som för 20 år sedan - singel, arbetslös, utan pengar, utan trygghet (fast nu äger jag en lägenhet i alla fall - i samma hus som min allra första lägenhet). En annan anledning är, att jag dras till yngre män och kvinnor, och att hitta någon blir svårare och svårare ju äldre jag blir - det är tyvärr inte så att jag blir attraktivare och attraktivare på marknaden... En annan, ytligare, anledning är själva födelsedagen. När jag fyllde 30, så åkte jag ner till Stockholm, och tillbringade en dag på stan med två av systrarna och min äldsta vän (äldsta som i långvarigaste. förresten, i ålder också...), det var en trevlig dag, men det kändes inte direkt som ett firande. Hur min 40-årsdag än blir, så vill jag gärna känna mig firad. En stor fest vore underbart, men nånting med dom allra närmsta vore också trevligt. Men jag har så svårt att tänka mig att det är mer än en handfull människor som ens vill fira med mig, och det får mig att noja. Nu har syster Maria försäkrat mig om att det kommer att bli ett firande, men ja - jag nojar ändå. Jag har ju lyckats göra mig av med vänner på löpande band hittills... Men, mitt liv har förändrats många gånger om de senaste tre åren, jag har inte minsta aning om hur det ser ut om ett år. Kan ju börja med att noja över nästa födelsedag till att börja med...

 

Förresten. Gjorde ni quizzen jag länkade till ovan? Vilken av tjejerna i SATC är ni? Jag blev faktiskt lite förvånad över att jag fortfarande är Carrie... Det är kanske inte så mycket som jag tror som förändras...