miss kitten heart

Idag är en dag som jag alltid gruvar för, men som alltid kommer ändå - förstås. Min mamma dog den 25 oktober 1983, idag är det alltså 36 år sedan. Hon har varit död längre än vad hon levde, hon blev bara 31 år gammal, och ju äldre jag blir, desto mer fattar jag hur ung hon var. Min yngsta syster Maria fyller 31 år i december, hon har tre små barn, precis som mamma hade, det hade varit helt ofattbart tragiskt om hon hade dött nu. Mammas död var förstås också ofattbart tragisk, men för mig har den alltid varit en naturlig del av mitt liv, jag var nio år när hon dog, och jag minns väldigt lite av min barndom före dess. I mitt liv så har min mamma alltid varit död, känns det som. Samtidigt så vet jag förstås att det inte är så, och vissa saker minns jag, eller jag tror att jag minns, eller så har jag fått dom berättade så att jag tror att det är minnen. Jag har stickat, virkat och sytt i nästan hela mitt liv, min mamma och min mormor lärde mig när jag var 5-6 år gammal, min mamma var otroligt kreativ, hon kunde förmodligen skapa det mesta om hon bara hade försökt. På sätt och vis så är det därför jag älskar min egen kreativitet, det är det enda band jag egentligen har till min mamma (och mitt ansikte, jag ser ut som mamma, och som mormor när hon var ung), och när jag är kreativ, när jag skapar, så är det ett sätt att hedra hennes minne.

 

Man säger ju att man inte ska sörja dom döda, utan att man ska minnas deras liv, vem dom var. Jag minns inte min mamma, det är svårt att minnas hennes liv (men det händer fortfarande att folk, ibland främlingar, pratar om mamma med mig, dom minns så väldigt fina saker om henne, jag hoppas det händer mig den dagen jag inte finns längre), men samtidigt så sörjer jag inte direkt henne heller, det har gått så väldigt lång tid. Klart att jag känner tomheten, tomrummet där hon skulle ha funnits, när jag ser andra kvinnor med nära relationer till sina mammor, så saknar jag förstås min mamma. Sorg däremot, det var längesen jag kände det. Det är faktiskt sant som det sägs - det blir bättre med tiden, och när väldigt lång tid har gått så känns det nästan inte alls.

 

Men idag, och varje år den här dagen, då känner jag något som liknar sorg. Saknad. Jag minns lite extra att hon fanns, och jag önskar lite extra att hon fortfarande fanns kvar. Ni som fortfarande har era mammor - ta hand om dom lite extra idag, till minne av min mamma, och till minne av alla andra mammor som inte finns kvar längre.