fattigdom är inte lika med lyxfällan

Jag varnar redan nu - det här kommer att bli långt och ordrikt och deprimerande, troligen inget man vill bli påmind om såhär i juletider, men något som känns ännu tydligare just för att det är jul. Jag försöker för det mesta vara hyfsat positiv, även när jag är negativ, men just det här blir nog bara negativt och gnälligt och tråkigt, jag skyller på att jag inte sovit något inatt - sömnbrist har en tendens att plocka fram dom jobbiga och tråkiga tankarna... Och nu när ni är varnade, ni som orkar hänga med, så tänkte jag prata om hur det är att faktiskt inte ha några pengar - inte bara "vi har inte råd med att åka utomlands i år, vi måste dra ner på julklapparna i år, det blir bara för en tusenlapp till varje barn, vi har bara råd att handla på H&M/Kapp-Ahl/Skopunken/andra kedjor, vi har bara råd med det viktigaste på julbordet, osv", utan på riktigt INGA PENGAR.
 
Den här bilden, som jag blev påmind om i veckan, fick mig att börja fundera, sedan dök ett inlägg upp på facebook, som fick mig att fundera ännu mer, och sedan så har jag legat vaken hela natten, och ja - det här inlägget ville som sagt bli skrivet. Men tillbaka till bilden.
 
För några år sedan, så fick jag diagnosen bipolär (jag har troligen Asperger och ADHD också, enligt psykolog och vänner och total igenkänning av allt som står på nätet), och den diagnosen förklarade mycket av mitt liv dittills, särskilt mitt arbetsliv - hur jag än har försökt, hur många jobb jag än har haft, hur många jobb jag än har sökt, så har jag bara haft korta anställningar, lågavlönat, vikariat, praktiker osv, varvat med arbetslöshet och sjukskrivning. När jag är i ett hypomant skov så är jag en fantastisk arbetstagare, massor av energi, jobbar häcken av mig, vill och försöker hela tiden göra mer och bättre. Sedan följer en dipp, och jag orkar ingenting, jag tar mig inte ens hemifrån - det är som en minidepression som dyker upp ett par gånger i månaden, och det är dipparna som gör att det har varit svårt att behålla jobb, och att klara av att jobba (det här är alltså en insikt som har kommit sedan jag fått veta att jag är bipolär).
 
För 10 år sedan, så var jag dödsless på att inte få något vettigt jobb, att aldrig få en lön jag kan leva på (efter 7 år inom barn-/skolomsorg så hade jag en månadslön på 16000 kr, före skatt...), och jag kom fram till att inom industrin så fanns det alltid jobb. Jag gick till AF och till FK och försökte få utbildning genom dom (dom sade nej), jag gick till gymnasieskolan och frågade om det fanns någon slags vuxenutbildning, och dom sydde ihop en svetsutbildning åt mig. Sedan så fick jag jaga inkomst, eftersom varken soc eller FK betalar ut pengar under utbildning, och jag fick ihop det till den termin som utbildningen varade. Jag fixade en praktikplats, jag gjorde mitt bästa, visade framfötterna, jobbade på så gott jag kunde (jag var som sagt helt ny på svetsandet), försökte lära mig så fort och så bra jag kunde, och praktiken blev till en provanställning, och provanställningen blev till ett fast jobb. Det hade kunnat bli något bra av det där, förutom att jag blev totalt utfryst på arbetsplatsen, gick in i väggen, och blev dessutom varslad under sjukskrivningen (hälften av oss fick gå, så det var inte riktat mot mig). Något år senare fick jag genom AF först praktik och sedan jobb på Röda Korset, igen så såg det riktigt bra ut, jag trivdes bra, jag var bra på mitt jobb, jag siktade på ett jobb som butikschef, tyvärr så stack det i ögonen på en medarbetare... Hennes beteende mot mig fick mitt mående att börja gå utför igen, och när hon sedan satte dit mig för hennes stölder på jobbet, så rände jag rätt in i väggen igen. För två år sedan så började jag en arbetsprövning via AF, och det var väldigt tillrättalagt för att jag skulle ha en chans att klara av det, men vid det här laget så klarade jag inte av minsta stress, minsta krav på att prestera, och jag gick in i väggen igen, tredje gången gillt, och värre än någonsin. Nu är jag i en situation där jag är utmattningsdeperimerad, jag klarar inte av att göra minsta lilla grej utan att bli liggande i flera dagar, jag klarar inte stress, jag klarar inte krav, jag klarar inte att vara bland folk, och jag tvivlar på att jag kommer att någonsin bli frisk (bara en sån sak, som att jag inte kan äta antidepressiva pga bipolär). Och ja, FK har förstås inte godkänt sjukpenning, så jag lever på existensminimum...
 
Och där har vi den långa bakgrundshistorien, nu till det jag faktiskt ville prata om. Pengar, eller brist på pengar, och den stress det är att konstant vara utan pengar, och aldrig se någon ljusning i det. Att alltid bara nätt och jämnt hålla näsan över vattenytan, att varje utgift utöver dom vanliga blir en krissituation, att aldrig få känna sig som en människa, att aldrig få ha ett normalt, rimligt liv. Visst, det finns dom som utnyttjar soc, FK, a-kassa osv, men jag lovar - har man minsta lilla valmöjlighet, då väljer man inte att leva på existensminimum, eller mindre. Jag är glad att det finns ett skyddsnät överhuvudtaget (lite pengar är bättre än inga pengar), men jag tycker att det borde vara frågan om ett levnadsminimum, inte ett existensminimum...
 
Som i våras, när folk hamstrade och bunkrade mat och toapapper som om världens ände var på gång. Med min inkomst så är det aldrig ens frågan om att storhandla, jag har aldrig råd att fylla skafferi och frys med en buffert, varje månad töms alla skåp, varje månad så står det viktigaste och billigaste på shoppinglistan - mjölk, margarin, bröd (om det finns på extrapris), pasta, mjöl, ris... Frukt, grönsaker, protein, bröd osv kan jag köpa ibland, om det är bra extrapriser (jag skulle gärna dumpstra, men det går inte inte här...), snabbmat, färdigmat, utemat osv finns inte på kartan. Vissa månader finns inte ens en krona över till mat, då är jag helt beroende av om jag lyckats sälja något, då har jag haft snäll familj och vänner som bidragit med en matkasse ibland.
 
Behöver jag något utöver mat, så köper jag det secondhand - får jag inte tag på det begagnat, då blir det på en gång ett stort problem (underkläder, strumpbyxor, kuddar, lakan och ny madrass står på listan över sådant jag verkligen behöver, men det finns inte på kartan att köpa). Mitt klädkonto är på sådär en femhundring - per år. Jag köper det billigaste jag hittar på loppis, och får en del av syster och kompisar. Tack vare loppisar så har jag både vinterskor och vinterjacka, även om jag behöver en varmare jacka, det har jag inte haft alla år. Jag sålde mitt porslin förra vintern för att få ihop pengar till mat, så i sommar har jag köpt nya tallrikar, kostar det mer än en femma styck, så kostar det för mycket. Böcker är för många en onöda, för mig är det absolut livsnödvändigt (i perioder så klarar jag inte mer än att läsa och att sova, pga utmattningen), och jag betalar mellan 1 kr och 10 kr för en begagnad bok - på tex Pingstkyrkans loppis i Östersund har dom höjt bokpriserna till 25 kr/bok, vilket gör att jag inte längre har råd att köpa böcker där... Ja, jag köper faktiskt rena onödor också ibland på loppis, men jag är hemma 95% av tiden, att vara i ett hem jag trivs i, omgiven av saker jag tycker om, det är viktigt för mitt mående.
 
Eftersom jag inte kan öka mina inkomster, så försöker jag istället att minska mina utgifter - jag klipper mitt eget hår, jag bytte hårfärg från kopparröd till brun (för jag har inte råd att köpa "riktig" hårfärg, utan får nöja mig med vad jag hittar för 20-30 kr på Dollarstore, och där törs jag inte ge mig på rött), jag gör eget läppcerat, jag syr egna tygbindor... Jag säljer av mina ägodelar, så gott det går - man får inte vara fäst vid sina saker när man är fattig (tyvärr är det inte helt lätt att sälja grejer längre, eller så tycker folk helt enkelt att jag säljer skräp), jag har försökt att tillverka och sälja saker, men återigen - helt hopplöst att få något sålt.
 
Jag erkänner, djuren kostar mig mycket pengar, dom är den största utgiftsposten (utom uppvärmningen), men - jag har ingen partner, jag har inga barn, jag har väldigt litet umgänge. Jag har inte råd och ork att åka och hälsa på folk (på tiden före corona, nu är det ju annorlunda för alla), och besök här hemma är sällsynt. Tyvärr - jag har gärna besök, mycket hellre än att jag åker bort själv. Utan djuren så vore jag helt ensam, och hur mycket jag än trivs i mitt eget sällskap, helt ensam klarar jag inte att vara. Med djuren så blir jag fattigare i plånboken, men mycket rikare i själen.
 
Fattigdom existerar i Sverige, det är dessutom inte bara pensionärer som är fattiga (många ser fattigpensionärerna och tycker synd om dom, och tycker sedan att vi andra har oss själva att skylla). Alla kan inte gå ut och skaffa sig ett jobb. Att leva på existensminimum är inte någon sinekur, man får inte massor med pengar för att kunna gå hemma och dra. Existensminimum innebär att du är fattig, dina basala boendekostnader är betalda (många andra utgifter räknas dock inte in i existensminimum, utan dom får du betala med pengar som ska gå till mat, hygien och kläder), men sedan får du vända på varenda slant. Att leva såhär en kort period, det går väl an, men att behöva leva såhär i år efter år efter år, det är utmattande och stressande (jag blir definitivt inte mindre sjuk av det), man känner sig till slut inte som en människa längre.
 
Om eran syn på pengabrist är baserad på Lyxfällan, så kan jag säga att det är en vriden syn. Vi är många som inte bränner alla våra pengar (plus diverse lån) på läsk och skräpmat, tobak och alkohol, spel, shopping, bilar osv. Vi bränner våra pengar på räkningar, på mat, på livsnödvändigheter - så billigt som möjligt, så långt pengarna nu räcker. Ja, vi köper någon onöda ibland, trots allt så är vi människor vi också, men när ni sitter framför tv:n efter tacofredag, med fredagsmyset uppbullat på soffbordet, då kanske mitt fredagsmys är chips från Dollarstore för en tia och ett glas saft. Fattigdom existerar absolut i Sverige, och vi är inte fattiga för att vi bränner våra pengar à la Lyxfällan.
 
Att det är jul dessutom, snacka om lök på laxen och grädde på moset!
 
Orkade ni ända hit - det kommer ett till inlägg idag, det blir lite mindre deprimerande...
 
 

Kommentarer:

1 Linda:

Tänk så lika vi är i vår olikhet Malin.
Jag blev mamma väldigt ung, äldsta sonen föddes några veckor efter min 18-års dag och efter honom skulle fem barn till komma.
Med tre olika män. Jag var hemma i alla år. Något annat hade inte fungerat. Jag fostrade fem fantastiska individer som alla har valt den väg jag inte gjorde. Men när yngsta sonen dog orkade inte kropp och själ riktigt längre. Jag skilde mig, blev utförsäkrad och är numera långtidssjukskriven. Och som sjukskriven utan sjukpenninggrundande inkomst blir det att vackert gå till Socialen och ansöka om försörjningsstöd. Månad efter månad efter månad. Och precis som du skriver kan vi inte göra så mycket åt inkomsten. Det är utgifterna vi i viss mån kan påverka.
Och så här i Corona tider bestämde regeringen, att nu, nu skulle dom hjälpa oss sämre bemedlade i samhället genom ett tillfälligt höjt bostadsbidrag. För min del blev det 850:- riksdaler varje månad. Ja, det kunde ha blivit om inte annat......För inte höjde man normen i samma veva inte. 850:- plus in, blev 850:- minus från mina vänner på Socialförvaltningen.
När Länsförsäkringar ärade min lojalitet med 129:- i årsbonus, ja, då var inte Soc sämre än att visa att dom visst kan ta från dom fattiga och ge till dom rika 😉.
Men nog är man luttrad alltid och kan inte annat än att skratta åt eländet.....för vad ska man annars göra?
Så nu sitter jag här med fyra utflugna barn, en 15-årig dotter fortfarande hemma och min bästa vän Saga (Shih Tzu tik på fem år) och kämpar med min PTSD, GAD, endometrios, artros och depressiva episoder och är sååå glad över att jag hittade till din blogg och till ditt Insta för du gör min vardag så mycket rikare!!❤️

Svar: Jag tycker att jag har varit med om en del jobbigt, men din historia är ännu jobbigare - att mista ett barn måste vara det värsta som kan hända en människa! (Jag miste min mamma som 9-åring, men jag minns inget av det - det var förstås ett trauma då, men ingen sorg jag gått med som vuxen). Att ha allt ditt bagage (och mitt, och alla de andra som lever liknande liv som oss), och så bara bli bortkastade av FK, och bli tvungen att gå till soc, och vara tvungen att leva på ingenting ovanpå det. Och som du säger, att vi aldrig får en chans - även om det skulle dyka upp extra pengar, så försvinner dom bara. Pensionärerna som jag nämnde, dom får i alla fall behålla pengarna om dom får höjd pension, vi som går på soc, vi får nöja oss med existensminimum. Om dom ändå kunde räkna alla våra utgifter som utgifter, och sedan ge oss ett belopp ovanpå det, men inte ens det - så mycket som enligt dom ska gå till mat, kläder, hygien, telefon osv går till räkningar... Dom sparkar verkligen på oss som ligger! Och som lök på laxen kommer då nära och kära, och har åsikter om hur våra få pengar spenderas, för gud nåde om allting inte går till överlevnadskostnader! Det gör det ännu jobbigare, att jag går med ständigt dåligt samvete, för att jag köpt något som inte är livsnödvändigt. För livskvalitet räknas tyvärr inte för den som är fattig...
Usch, sickna liv vi lever - men jag är stolt över mig själv, och över dig, för att vi klarar av det! Vi är lika starka som Pippi, hur trasiga vi än är i botten, vi är urstarka som klarar av det!

Så glad jag blir, att något jag gör gör dig glad! Det gör det så värt, att sitta här och knappa på datorn, när det känns som att jag är helt själv ibland, ute i cyberrymden, det känns så bra att veta att jag har sällskap! Och att jag gör lite skillnad! Tack, snälla! ♥♥♥
Miss Kitten Heart

2 Linda:

Milda Petter och Göta Matilda!! Jag glömde ju din You Tube kanal som är höjdpunkten Nr 1!!

Måste vara allt nattsuddande som tar ut sin rätt 🤭😴

Zzzzzzzzzz

Svar: å vad roligt att du gillar den - jag har inte många tittare, men dom jag har är fantastiskt trevliga! jag håller förresten på att filma ihop en julig vlog, den kommer vilken dag som helst!
Miss Kitten Heart

Kommentera här: