videoinspelning och mansgrisighet från förr

Idag har jag gjort något som jag inte gjort på över ett år - jag spelade in ett nytt avsnitt till min podcast, miss kitten heart creates! Jag hade piffigt färgglada naglar, mitt hår såg helt ok ut, jag har stickat en del på sista tiden, och jag har hållit på att titta ikapp på Inside Number 23, och vad kan jag säga - jag blev helt enkelt inspirerad att surra stickning själv en stund! Så jag samlade ihop lite projekt, nya och gamla, jag sminkade lite, bytte till en handgjord outfit, och satte mig ner framför kameran och pratade. Och pratade och pratade... Jag hade helt enkelt mycket jag ville säga, och jag ville tydligen säga allt på en gång, för oj vad det blev svamligt fram och tillbaka bitvis... Även om jag har spelat in en del videos på min andra kanal, miss kitten heart, så är en podcast annorlunda än en tour eller en haul (hello svengelska! ^_^), och jag är väldigt ringrostig. Samtidigt - när jag kikar på det jag spelade in och aldrig fick redigerat och sparat (på grund av problem med redigeringen och med datorn, de tu var väldigt inkompatibla) för ett år sedan, så är det stor skillnad (tror jag, jag har inte sett dagens video än) - oj vad jag kändes låg då! Jag ska redigera imorgon (håll tummarna för att allt fungerar som det ska nu!), så det återstå att se om jag bara inbillar mig nu, eller om det faktiskt är mer liv i mig nuförtiden.
 
En helt annan sak: jag samlar på gamla Evas Kalender, främst från 70-talet och tidigare, även om jag har några 80-talare också. Det som tilltalar mig mest med dom, är stick- och symönstren, tips för inredning, såna saker. Jag är ju ett stort fan av vintage, och Evas Kalender speglar verkligen sin tid på alla sätt, inte bara det snygga modet. Tyvärr får jag bitvis nästan ont i magen av att läsa dom. Ja, det var en annan tid, men usch för den tiden! Kvinnosynen var hemsk, på alla de sätt och vis - i en av böckerna jag har, så delar killar med sig av sina åsikter om hur tjejer ska och inte ska vara, och det är så mansgrisigt så det är inte klokt.
 
1963 är egentligen inte så fruktansvärt längesen, det är skönt att lite har förändrats. Samtidigt är det skrämmande vad lite som har förändrats...
 
  
Det är fortfarande bantningshysteriskt idag, men inte fullt såhär hysteriskt hoppas jag. Skönhetsjunta och bantningstävling? Två skorpor till frukost, havregrynsgröt och ett ägg till lunch, en enda potatis till den knapphändiga middagen - klart man går ner i vikt. Och lika snabbt går man upp vartenda kilo igen, plus lite till.
 
Särskilt om man ska imponera på möjliga blivande fästmän och makar med hembakt sockerkaka. Eller man kanske bara får baka, och sen stå och se på medans han äter och berömmer?
 
Som sagt, en del älskar jag med Evas Kalender (och Starlet, Wahlströms flickböcker och annan tonårs-"litteratur" från förr), men en del får mig att må nästan fysiskt dåligt. Vi har fortfarande lång väg att gå innan vi uppnår jämställdhet, men vi har kommit en bit på väg, och oj vad jag är tacksam för det!
 

fredagsfavoriter - uttrycksformer

Efter ett par veckor utan fredagsfavoriter, så känns jag lite pepp på att dela med mig av bra saker på nätet! Det märks att jag haft kläder och stil på hjärnan den sista tiden (jag ska förhoppningsvis kolla senaste avsnittet av Project Runway All Stars när jag skrivit klart det här, bara jag kokat mig en kopp te till), för det är visst vad jag har lagt märke till. Ja, förutom sista bilden, som mer fokuserar på vad som finns under kläderna... Kläder som konstverk, kläder som uttrycksform, kläder för alla storlekar, kläder för den egna bekvämligheten... Kläder kan vara jättetrist och jättejobbigt, men det kan också vara så himla roligt och så inspirerande! Bara en kliver ur alla måste och borde, och slutar att fundera på vad en får och inte får, så är kläder ett av dom mest lättillgängliga sätten att utrycka personlighet och kreativitet. I love it!
 
 
Jag blir alldeles lycklig varje gång jag ser Beth Ditto i Zalandos reklam! Först av allt - hon är helt jäkla awesome, men dessutom är hon plusstor. En plusstor person i en reklamfilm (som inte fungerar som exempel på före och efter bantning), som är snygg och sexig och självsäker, hur ofta får en se det? Min förhoppning är, att det är en försmak på framtiden, att inom inte alltför lång tid så får kroppar av alla storlekar synas, bara helt självklart sådär. Tänk tanken bara - att reklam, film, tv osv speglar människorna som vi faktiskt ser ut!
 
 
Helt tvärtom, fast egentligen inte, är Zoolander. Jag såg första filmen för några år sedan, långt efter resten av världen, och till min förvåning tyckte jag om den. Igår kväll såg jag tvåan, och gillade den också. På sätt och vis, så hör den till genren "så dålig att den är bra", men samtidigt inte - dom är både kritik och spegel av den skruvade modevärlden, förutom att dom är både smarta och roliga filmer. Har ni inte sett Zoolander, gör det!
 
När det kommer till smycken, så gillar jag over the top, stort, blingigt, kitschigt - more is more helt enkelt. Jag måste ha träffat på David Webbs smycken förut, men inte lagt honom på minnet. Det har jag nu - snacka om smyckesperfektion! Tyvärr lär prisklassen vara långt utom räckhåll för mig, även om jag skulle sälja vartenda organ i kroppen på svarta marknaden, men titta och njuta och dregla, det kan jag göra!
 
 
 
 
Oversize, stickat, överdrivna och/eller förvrängda former - så snyggt! Och så tilltalande tvärtom mot hur vi alltid fått lära oss att klä oss! Inte minsta tillstymmelse till huruvida det passar kroppsformen, om det får en att se smal ut eller om det är smickrande, det handlar helt och hållet om plaggets form, och om bekvämlighet. Förresten, apropå stickade tröjor och deras form - jag har ju börjat att sticka på tröjan jag pratat om ett tag, när jag kommit sådär två decimeter så fick jag repa upp, för jag hade inte läst beskrivningen rätt... Jag väljer att se det positiva - tur att det bara var två deci, så att det inte var hela ärmen!
 
 
Vintagekläder! Hur kan inte alla i hela världen vara förtjust i vintagekläder? Det har gjorts så mycket vackert, snyggt, galet, roligt, sexigt, smart, intressant, nytänkande genom tiderna, särskilt dom senaste hundra åren. Som den här klänningen till exempel - en svart långklänning, det är väl inget speciellt, såna har gjorts i tusental. Men speciell är den, skärningen, kombinationen av textur i tygerna, en liten skymt av hud... Jag har faktiskt en fundering på att göra ett blogginlägg enbart om svarta klänningar, det är så otroligt klassiskt och tidlöst, samtidigt som det kan vara nytänkande och avantgarde. Det finns anledningar till att mode- och kulturfolk klär sig i svart, en av dom är att det aldrig blir tråkigt!
 
caritaritar är en favorit på instagram, hennes konst är rätt oemotståndligt - färgstark, feministisk och inte alls omöjlig att kunna äga! För ett av dom här printen i A5-storlek tar hon 60 kr, frakt inräknat - det är bara att slå till! Vem vill inte ha en naken och förbannad feminist på väggen? Hon säljer original också, inte lika billigt, men billigt ändå - en supermöjlighet att stödja en konstnär och att kunna hänga något unikt på väggen, utan att det kostar skjortan.
 

tänk att jag duger!

Jag har lagt märke till en del saker på sista tiden, om mig själv, och min syn på mig själv, och jag tror att jag äntligen ärligt kan säga att jag tycker om mig själv precis som jag är.
 
- Jag har alltid tyckt att mitt hår har varit det bästa hos mig, jag har alltid haft tjockt hår som växer fort, periodvis har jag låtit  det växa riktigt långt, periodvis har jag klippt det kortare. Så här kort som jag har det nu har jag dock aldrig haft det (nu är det nog inte ens en cm, liiiite väl kort kanske...), och gissa vad? Jag har aldrig känt mig så snygg som jag gör nu, nästan helt utan hår.
 
- Sist jag vägde som jag gör nu, i dom tidiga 20-åren, så var jag tyngre än nånsin innan, och jag hatade min kropp och min vikt, min enda tanke var att sluta äta och gå ner i vikt (var fortfarande väldigt ätstörd då). Särskilt min mage hatade jag, och jag gömde den bakom bylsiga kläder och kunde aldrig i livet tänka mig att visa mig oklädd för någon. Nu väger jag ungefär samma igen (har inte vägt mig på länge, men gissar på ca 95 kg), och gissa vad? Jag känner mig inte speciellt stor alls, och magen (som fortfarande är stor, fortfarande har bristningar, fortfarande är rejält hängig) den tycker jag faktiskt om. Brösten är det jag önskar mest skulle krympa bort, för att dom är tunga och otympliga, och när jag springer (japp, springer, inte långt, men några gånger per dag, sista biten med Alice) så måste jag hålla dom på plats för dom skumpar och gör ont. För att jag har problem med funktionen, alltså - utseendet har jag inga problem med (trots att dom är stora och hängiga och har bristningar, och ena är mycket större än andra), jag tycker faktiskt om dom som dom är annars.
 
Jag har aktivt jobbat på att tycka om mig själv i flera år, men det känns som det bara har slagit till den sista tiden. En otroligt skön känsla!
 
Nu skulle jag kunna fråga mig en sak, som på sätt och vis är en förlängning av den här upplevelsen: när jag har varit bitter över att jag är singel, och undrat över varför jag aldrig hittar någon när alla andra gör det, så har många sagt att det är på grund av bristande självförtroende, tycker jag bättre om mig själv så ska jag nog lyckas hitta en partner. Fast det tänker jag faktiskt inte fundera över, inte en sekund - jag har varken ork eller energi för en till person i mitt liv, jag och min lilla pälsfamilj känns kompletta, precis som vi är.
 
Det är också en skön känsla att känna!