tänk att jag duger!

Jag har lagt märke till en del saker på sista tiden, om mig själv, och min syn på mig själv, och jag tror att jag äntligen ärligt kan säga att jag tycker om mig själv precis som jag är.
 
- Jag har alltid tyckt att mitt hår har varit det bästa hos mig, jag har alltid haft tjockt hår som växer fort, periodvis har jag låtit  det växa riktigt långt, periodvis har jag klippt det kortare. Så här kort som jag har det nu har jag dock aldrig haft det (nu är det nog inte ens en cm, liiiite väl kort kanske...), och gissa vad? Jag har aldrig känt mig så snygg som jag gör nu, nästan helt utan hår.
 
- Sist jag vägde som jag gör nu, i dom tidiga 20-åren, så var jag tyngre än nånsin innan, och jag hatade min kropp och min vikt, min enda tanke var att sluta äta och gå ner i vikt (var fortfarande väldigt ätstörd då). Särskilt min mage hatade jag, och jag gömde den bakom bylsiga kläder och kunde aldrig i livet tänka mig att visa mig oklädd för någon. Nu väger jag ungefär samma igen (har inte vägt mig på länge, men gissar på ca 95 kg), och gissa vad? Jag känner mig inte speciellt stor alls, och magen (som fortfarande är stor, fortfarande har bristningar, fortfarande är rejält hängig) den tycker jag faktiskt om. Brösten är det jag önskar mest skulle krympa bort, för att dom är tunga och otympliga, och när jag springer (japp, springer, inte långt, men några gånger per dag, sista biten med Alice) så måste jag hålla dom på plats för dom skumpar och gör ont. För att jag har problem med funktionen, alltså - utseendet har jag inga problem med (trots att dom är stora och hängiga och har bristningar, och ena är mycket större än andra), jag tycker faktiskt om dom som dom är annars.
 
Jag har aktivt jobbat på att tycka om mig själv i flera år, men det känns som det bara har slagit till den sista tiden. En otroligt skön känsla!
 
Nu skulle jag kunna fråga mig en sak, som på sätt och vis är en förlängning av den här upplevelsen: när jag har varit bitter över att jag är singel, och undrat över varför jag aldrig hittar någon när alla andra gör det, så har många sagt att det är på grund av bristande självförtroende, tycker jag bättre om mig själv så ska jag nog lyckas hitta en partner. Fast det tänker jag faktiskt inte fundera över, inte en sekund - jag har varken ork eller energi för en till person i mitt liv, jag och min lilla pälsfamilj känns kompletta, precis som vi är.
 
Det är också en skön känsla att känna!
 
 

hur ser du ut egentligen???

Nu kommer jag med mina åsikter igen... Foton, på en själv alltså - hur ofta tycker man inte att dom blir så fula, att man ser tjock ut, att man får dubbelhaka, eller vad det nu är man stör sig på. Jag har tyckt så illa om att se mig själv på kort, att det knappt finns några från min uppväxt, och faktiskt fram till för några år sedan. Nu tycker jag att det är himla synd, det är faktiskt roligt att titta tillbaka, att kunna placera sig själv i händelserna, och faktiskt också att se hur man ser ut. Även nu jobbar jag på hur jag ser ut på kort - selfies funkar, just för att jag är i kontroll över vinklar och sånt, och jag kan ta trettio bilder om dom första 29 inte blev bra. Men - alla dom andra bilderna, jag ser ju ut så också! Ibland ser jag rätt bra ut, ibland ser jag ut  som ett vrak, ibland har jag dubbelhaka som bara den, groparna under ögonen kommer jag aldrig ifrån, jag är tjock, har en knöl bak i nacken så att jag ser ut som Quasimodo ibland, jag har usel hållning när jag sitter, och ser då ut som den allvetande skräphögen. Samtidigt - jag ser ut som min mamma, och hon är den finaste jag vet, och det övervinner mycket.
 
Det finns i princip två vägar att ta när det gäller foton - undvik foton du inte har kontroll över, censurera bort dig själv från andras foton, är inte med på minsta fotoögonblick utan att först ha ställt dig i din fotopose (så att du ser smalare ut, så att magen ser mindre ut, så hakorna försvinner, så du ser längre ut, så din näsa inte syns i profil, vad du nu försöker gömma eller framhäva). Eller så slappnar du av, och bara är med i ögonblicket. På en del bilder ser du bra ut, på en del mindre bra ut, på en del är du den allvetande skräphögen. Men det är du, och du är inte alltid på topp i verkligheten heller, eller hur?
 

Grejen är, att inte ens fotomodeller ser ut som sig själva på sina foton, dom har proffssmink, proffsbelysning, proffsfotografer, och inte ens det räcker - sen proffsretuscheras dom också. Kolla på paparazzibilder istället,så ser verkligheten ut - ibland fångas man i sitt allra vackraste, ibland önskar en sig en påse över huvudet. Bjud på det, tycker jag - till och med dom fotona är det roligt att ha kvar och se tillbaka på. I efterhand kommer du förmodligen att tycka att det faktiskt inte var så illa!
 
Jag har samlat ihop ett gäng foton på mig från fb, några har jag tagit själv, dom flesta har andra tagit. Jag är nykter, full, bakis, jag är glad, trött, illamående, jag är tjock, jag är sminkad, jag är osminkad, jag är väldigt mycket sminkad, en del vinklar är smickrande, andra mindre smickrande, men det är såhär jag ser ut - den onda, den goda och den fula. Och faktiskt - dom flesta korten är inte så illa, som jag tyckte när dom togs, och jag är glad att dom finns.