miss kitten heart

Idag skulle min mamma ha fyllt 65 år, en dag hon aldrig kommer att uppleva. Hon blev bara 31 år gammal, jag var bara 9 år när hon dog (mina systrar var ännu mindre), och jag kommer tyvärr inte ihåg mycket av henne. Hon måste ha lämnat rejäla spår efter sig, för det händer fortfarande att folk som kände henne kommer fram till mig och pratar om henne. Dom flesta berättar för mig hur lik jag är henne, fast det vet jag ju redan - jag ärvde mammas ansikte och pappas kropp. När jag tyckt som sämst om mig själv, så har den tanken varit en tröst: min mamma är det finaste jag vet, och eftersom jag är lik henne så kan jag inte vara så ful själv heller. Fast i mina mest ätstörda dar så sörjde jag lite att jag inte ärvde hennes fysik istället, hon var pytteliten innan hon fick barn...

 

Jag vet inte om jag kan säga att jag saknar mamma per se, jag minns henne som sagt inte, men jag saknar att inte ha haft henne i mitt liv, att hon inte har funnits där. Pappa gifte om sig, vi fick två systrar till, livet gick vidare trots allt, men som sagt - hålet efter mamma finns där. Jag saknar en förälder som är lik mig (inte bara till utseendet alltså), någon jag kan relatera till och känna igen mig hos, någon jag kan fråga om kvinnosaker (som när hon fick mens, när hon kom i klimakteriet, såna saker), någon som delar mina intressen (mamma var också kreativ, hon tecknade och sydde och stickade, jag har ett silverarmband hon har gjort själv) - jag är väldigt olik pappa, på alla sätt, så jag inbillar mig att jag är mer lik mamma. Fast egentligen tror jag att jag är mest lik morfar, han var också lugn och stabil, som en filbunke.