socker
Jag är fullt medveten om att jag har ett sockerberoende, jag har kämpat emot det i många år, i perioder har jag lyckats utesluta socker, i perioder har jag levt på sötsaker. Nu försöker jag sluta med socker, men faller för det ibland - suget försvinner ju aldrig, och hela kroppen skriker efter socker. Numera så är mängden förståeligt nog betydligt mindre än innan operationen, jag kan helt enkelt inte äta lika mycket som förut, och en del saker jag äter får mig att må fysiskt dåligt. Det är vitsen med en GBP, att vara tvungen att ändra på sina matvanor.
Jag tittar gärna på dokumentärer om mat och matindustrin, kunskap gör inte ont, och det kan bli många ögonöppnare på en timme. Just nu tittar jag på en dokumentär om socker med Jamie Oliver, och vi vet ju att socker är skadligt - ändå sitter jag och blir chockad och upprörd, främst över hur vi luras att äta socker. Mat som vi tror är bra, är fylld med socker. Men, det är ändå inte det som jag har störst problem med, utan det som får mig att reflektera över mitt sockerberoende:
Dokumentären är en skräckfilm om sockrets påverkan på mänskligheten, och vad gör jag? Jag sitter och längtar efter godis och andra sötsaker. Att se allt socker triggar verkligen igång suget! Alla fakta om sockrets påverkan på kroppen går in genom öronen, men ögonen silar bort allt det, och zoomar bara in på allt det goda. Det är så sjukt, men det är sanningen. Förr gick sockersuget över efter några dagar utan, inte nu längre. Väldigt jobbigt, faktiskt! Jag vet att jag behöver sluta med sötsaker, men att fortsätta ha suget gör att det känns helt ovärt.
Nån som upplevt samma sak, och som hittat en lösning?