dag 17 ska precis till att börja

Idag om två veckor, så är jag nyopererad, jag har relativt nyss vaknat till den första dagen i resten av mitt liv. Jag hoppas så väldigt mycket att jag är pigg och rörlig och inte har speciellt ont (dvs att dom inte behövde öppna upp magen), och att det är tidig hemfärd. Det är sånt jag försöker fokusera på nu - det som kommer sen. Dom här fyra veckorna på LCD är egentligen en fjärt i rymden, men just nu  känns det som en väldigt utdragen fjärt... Jag längtar efter mat, något så enormt mycket. Jag vet förstås att jag inte kommer att kunna äta som innan, det är ju grejen med hela operationen, men jag kommer att kunna äta i alla fall, jag är så less på pulver! Snart 2½ vecka, 1½ vecka kvar sen, efter den här veckan är det bara en vecka kvar - jag klarar det, jag överlever, men less är jag likväl.
 
Under tiden, så är jag mer eller mindre besatt av mat, tittar på matbilder och matvideos, planerar mina nya matvanor, och eftersom jag inte vet hur jag kommer att må efteråt, så försöker jag fylla på skåpen redan nu. Att handla mat är både en tröst och en plåga, ännu värre är förstås att känna doften av mat... Jag har börjat prova dom varma sopporna jag har, och dom gör faktiskt det lite lättare, jag kan nästan lura mig själv med att jag äter mat. Dessutom - dom är helt ok! Överhuvudtaget, så har pulvershakesen blivit mycket bättre med åren, det är väldigt få som jag haft problem med (Naturdiet choklad är den jag kommer att tänka på, med kryddor i så blir den också drickbar). Glad för det är jag förstås, för jag var orolig över att behöva tvinga i mig shakes i fyra veckor.
 
En sminkselfie från sjukhuset i måndags - jag passade på att ha på smink när jag skulle ut bland folk, här hemma sminkar jag mig aldrig. Vem ska jag imponera på, varken katter eller hund bryr sig speciellt, och det är bara extrajobb att ta bort sminket på kvällen. Förresten, jag tycker inte att det syns på bilden, men jag tycker faktiskt att ansiktet har blivit smalare, jag börjar se ut som mig själv igen. Och som mamma, igår kväll så var det mamma som tittade tillbaks på mig i spegeln.
 
Förresten, kirurgen kom med ett par oväntade komplimanger i måndags. Dels jobbar syster Suss på GBP-avdelningen ibland, så kirurgen vet vem hon är (och tycker väldigt bra om henne, sa hon), och så undrade hon om jag var den yngre av oss. Jag, som är 11 år äldre... Men jag tror det beror mest på att Suss ser betydligt mer seriös ut i sina ssk-kläder än vad jag gör, inte att hon faktiskt ser äldre ut (för det gör hon inte). Däremot har jag alltid fått höra att jag ser yngre ut än mina år, men det lär säkert förändras när jag går ner i vikt, alla rynkor jag inte fått kommer säkert som ett brev på posten. Jo, en till komplimang fick jag också - kirurgen tyckte att jag hade så smala överarmar, hon var rädd att blodtrycksmanschetten var för stor. Jag har haft komplex för mina överarmar i många år, tyckt att dom varit tjocka, jag har gäddhäng och bristningar, och vägrat ärmlöst. Min syn på mina armar har förändrats med åren, jag har ärmlöst utan att fundera en sekund, och faktiskt - jag har jämförelsevis smala armar. Min vikt är främst placerad på mage och rumpa och lår (och bröst, när jag är såhär pass stor), jag är inte alls lika stor upptill. Och det är ju så vi är, vi ser alla olika ut.
 

Kommentera här: