ensam eller tillsammans?
Jag vet inte varför jag funderar på saken, jag är rätt nöjd som det är. Samtidigt så ser jag förstås hur andra hittar en, och det är alltid jag som står kvar. En partner, alltså. Å andra sidan, det är kanske nu som jag ska fundera på vad jag faktiskt vill ha, jag har råd att vara kräsen och kinkig, för mitt liv hänger inte på om jag är tillsammans med någon, eller om jag är själv. Precis som min vikt - hur jag lever mitt liv hänger inte på min storlek. Fast nu när jag skriver det, så är det förmodligen det som får mig att fundera på vad jag söker i en partner - det är inte helt okänt att folk hittar någon när de gått ner mycket i vikt. Om det beror på den egna självkänslan, eller på fettfobi hos andra, det låter jag vara osagt...
Det finns ett par ordspråk: "kaka söker maka" och "opposites attracts". Ska man välja någon som man har mycket gemensamt med, eller någon som kanske är ens raka motsats, men som kompletterar en? Lite av varje tror jag kan vara bra, att ha grundvärderingar och sånt gemensamt är nog bra, sen är det bra att hitta någon som har styrkor som man inte själv har.
Till exempel. Jag vill ha en partner som är smart, rolig, kreativ, öppensinnad och har självdistans, det är egenskaper jag inte vill rucka på. Sen får hen gärna vara händig, ekonomiskt sinnad, bra på att få tummen ur, sånt som jag inte är (eller jo, händig vill jag nog kalla mig, även om jag bättre på somt och sämre på annat). Jag har svårt att tänka mig någon som springer på krogen, som gillar jakt och fiske, som tycker att bilar är en hobby (till skillnad från ett medel att ta sig från punkt A till punkt B), eller som har svårt att klara sig utan TV. Någon som inte tycker om djur och minsta tillstymmelse till främlingsfientlighet av något som helst slag går fetbort. Jag har stort behov av utrymme och egentid, så någon som känner på samma sätt är ett måste. Däremot så vet jag inte om jag vill ha en kvinna eller man, hittar jag rätt person så löser det sig själv, tänker jag.
Så skulle den här människan dyka upp, och dessutom tycka att jag är ett kap, då är det bara att slå till. Skulle jag aldrig hitta hen, då må det vara hänt - har jag klarat mig hittills, så lär jag fortsätta klara mig.
Jag tror faktiskt att det handlar mer om den egna självkänslan än om fettfobi, det där med att folk hittar en partner när de gått ner i vikt. Det är säkert så ibland att det helt enkelt beror på att folk gillar "smalare" men ... Jag tror ändå att det har mer att göra med att man lättare hittar någon när man själv känner sig attraktiv och värd att titta på, vilket tyvärr en majoritet av de som är (eller tror sig vara) överviktiga inte gör ...
Gällande vad man letar efter hos en partner så tycker jag att många har alldeles för många "måsten" på sina listor. Det fylls hela tiden på med saker som man vill ha och till slut finns det förmodligen inte en enda människa i hela världen som kan leva upp till allt, och även om det gjorde det så vore sannolikheten att den enda människan skulle falla för just en själv astronomisk. Dessutom tycker jag ofta att det verkar som att när folk verkligen träffar "den rätta/e" så är den personen ganska olik den där drömbilden som man hade innan. Men jo, jag är övertygad om att vissa grundläggande värderingar behöver vara samma för att det skall fungera ... Man behöver, som du säger, någon som kompletterar en, men som samtidigt är lite som en själv också. Jag tror inte att man kommer att leva hela livet med någon som är ens totala motsats, men jag tror heller inte att man skulle falla för någon som är exakt som en själv ... och det skulle definitivt inte fungera med två nästan identiska personer i ett förhållande. Tänk vad jobbigt när saker hos ens partner går en på nerverna och så inser man att man är likadan själv ;)
Jag tror inte att du skulle klara av någon som inte tycker om djur - förstås - men däremot skulle du säkert kunna falla för en bilnörd :) Hellre det än en karl/kvinna som inte har några egna intressen, tror jag.