spiralisättning
Jag har just kommit hem från Östersund (igen!), jag var och satte i en spiral på förmiddagen (jag höll på att åka ifrån den, hade ju varit typiskt), var sen och hälsade på Suss, efter en fika for vi på Ica Maxi, och sen hade jag med mig Vincent och hans pappa till Ström, och dom har jag nu släppt av.
Att sätta i spiral är ju en av dom grejer man som tjej fasar lite för, det ska ju göra så fruktansvärt ont. Och ja, det är klart att det känns, det är känsliga kroppsdelar, och man ska stoppa in saker där det annars bara kommer ut, men man kan överleva det. Alla har förstås sin egen upplevelse av det hela, och allas smärttröskel är olika hög, men jag säger bara - gå inte in i det och förvänta värsta smärtan, för det är inte säkert att du kommer att få så ont. Innan jag åkte in, så fick jag lokalverkande tabletter för att slappna av livmoderhalsen, och så tog jag värktabletter. Väl i stolen, efter undersökning och ultraljud, så sprutar dom på lokalbedövning, både på livmoderhals och inuti livmodern, och dom sprutar på flera gånger. Jag har visst lite väl stark bäckenbottenmuskulatur (= metallspaden som håller ut slidväggarna åkte ut flera gånger), och svårtillgänglig livmoderhals (= en massa petande med diverse instrument), men det gjorde bara ont en gång, annars var det mest bara obehagligt. När själva spiralen sattes in, så var det nästan antiklimaktiskt, det kändes ingenting. Som sagt - det är klart det känns, men det finns smärtlindring, det går hyfsat fort, och dessutom - klarar du av mensvärk varje månad, så är det här en pink i parken. You can do it!
Nu har jag bara några veckor framför mig, med mensliknande blödningar, och mensvärksliknande värk (har laddat upp med alvedon och ipren), sen ska spiralen förhoppningsvis funka lika bra som minipillren!
Imorron ska jag ringa och be dom skriva upp mig på operationslistan, för nu är handleden opererad och spiralen sitter på plats. Dags för operation, nu!