miss kitten heart

Jag for in till Östersund tidigt i torsdags, jag skulle lämna Alice hos Suss, och så ville jag hinna träffa Suss en liten stund också - hon skulle jobba kväll, så jag skulle förmodligen inte träffa henne nåt mer förrän dagen efter (och det hade jag rätt i). Sen tog jag bussen till sjukhuset, och var där i god tid, för jag skulle ta blodprov först - jag hade tydligen fått VIP-kort, för jag fick segla förbi alla andra i kön... Och sen var det bara att trava iväg till Centraloperation, där jag fick komma in rätt fort, före min tid, och byta om till dom tjusiga sjukhuskläderna, med bar rygg och förlossningsstrumpor och allt. Jag fick besök av en narkosläkare, som undrade om han fick prova en ny droppnål på mig, och det fick dom förstås - jag är faktiskt den första i Östersund som testar den nålen! Bara för det, så funkade det inte på första försöket, sängen full med blod, och jag full med blåmärke. Andra försöket funkade bättre, och då var det bara att vänta, och vänta, och vänta. Jag hade tagit med en bok, men dom hade låst in min väska och satt fast mig i ett dropp, så jag kom inte åt den. Så jag tittade på klockan och stressade över Alice, Suss började jobba kl 13, så från dess tills att jag kom hem, så skulle hon vara själv, lillvovven. Dåligt samvete är bara förnamnet, och jag har en känsla av att jag tjatade sönder öronen på sköterskorna om Alice och med frågor om när jag kunde komma därifrån. Efter en timmes väntan, drygt, så satte dom bedövning i högerarmen, som blev rejält bedövad. En liten stund senare körde dom in mig på operation, och började göra i ordning mig. Det var meningen att jag skulle vara vaken, men trots en riktig hästbedövning, så tog den inte ordentligt, så dom sövde mig istället. Själva operationen gick alltså på tre sekunder, jag andades i masken, och så blev jag väckt på uppvakningen, och så var det inte mer med det. Men på uva tog det betydligt längre, jag gjorde mitt bästa för att vakna till, men frös och svettades om vartannat, mådde illa, hade astmakänningar, och ville inget annat än att sova. Och sov gjorde jag, från och till, till klockan sex eller så. Då ringde Suss, och sade att hennes kompis skulle hämta Alice, och att jag fick hämta henne hos dom, i Torvalla, men att dom inte kunde ha henne hur länge som helst. Då till slut lyckades jag skaka sömnen ur kroppen, och med hjälp av en sköterska så kunde jag klä på mig. Och hjälp, det behövde jag, för hela högerarmen var fortfarande bortdomnad. Helt väck.

 

Sen kom nästa steg i det här operationsäventyret - att ta mig hem. Jag började med en snabbis till pressbyrån för att bunkra energi, jag hade inte ätit på ett dygn. Bullar, Loka crusch och ett par kolor gav snabb energi och snabba kalorier, och jag gjorde mitt bästa för att jonglera väska, påse, och så att försöka få nånting i mig. Bussen till Torvalla gick ändå bra, då jag bara hade saker att hantera, på vägen hem, så skulle jag dessutom få med mig Alice. Och väska, och påse, allt med bara vänster arm. Dessutom så var jag tvungen att byta buss, och fick vänta bra länge, i kallblåsen, på nästa buss, och den skulle jag krångla mig på, och dessutom lyckas betala resan också. Fortfarande med bara vänster arm. När bussen sen äntligen stannade (jag hade haft svårt att hålla mig vaken, så det var verkligen äntligen), så kände jag inte igen mig alls, busshållplatsen var på fel sida om Valla Centrum, och jag fick leta mig fram dit jag skulle. Jag vågade mig på att släppa ner Alice när vi kom in på gångvägen, och snacka om en tjej som går duktigt i koppel! En duktig bajshög lade hon på gångvägen också, när vi kommit in bland husen, och jag, med min enda användbara arm, kunde inte ta upp den (gillar inte att lämna bajshögar, eftersom jag inte gillar att hitta dom), kallt som saten blåste det också, så det var verkligen en lättnad att komma in till Suss, klockan var dessutom över nio vid det här laget. Jag gjorde inte mer än att komma in, kissa, och välta ner mig i hennes soffa, med kläder och allt. Jag hade inte en chans att komma ur kläderna, för högerarmen hängde fortfarande som en köttklubba, helt bortdomnad.

 

Underbara Alice är torr på nätterna, så jag fick sova tills det var dags att gå upp och kissa för mig, då är det också kissdags för Alice, och efter att ha legat och morgonmyst en stund, så var det dags för uppklivning, fortfarande med bortdomnad arm. Suss klev upp samtidigt, så jag hade trevligt sällskap hela förmiddagen, och ända in på eftermiddagen, för så lång tid tog det att få känseln tillbaks i armen. God mat fick jag också, Suss är en höjdare i köket! Innan vi åkte, så tittade jag in på Max och köpte muminglas, jag var in på Dollar Store, som har bättre inredningsutbud än Dollar här i Ström, och så var jag tvungen att titta in på Röda Korset en snabbis också. Och sen åkte vi äntligen hem, klockan var närmare fem innan vi äntligen kom hem, som tur är, så var det fortfarande hyfsat ljust ute, jag är inte speciellt förtjust i att köra i mörker, och så himla pigg var jag inte. Å så skönt det var att komma hem!

 

Och så ser mitt lilla operationsäventyr ut, mer eller mindre (jag utelämnade lite detaljer, som den lilla kissolyckan innan jag vaknade efter operationen, astman gjorde att jag hostade, och ja, så gick det som det gick...). Inget att skriva en hel roman om, ändå så lyckades jag nästan göra det...