ett ögonblick av bitterhet
Kan ni bjuda mig på ett inlägg där jag får bara vara bitter och gnälla och klaga? Om inte annat, så har jag förvarnat er, så ni kan scrolla vidare om ni inte vill läsa negativa inlägg. TW bitterfitta deluxe alltså.
-
-
-
-
-
Ok. Känner ni mig, eller har ni läst den här bloggen ett tag, så vet ni att jag är singel och tokless på det. Häromdagen började jag fundera. Om vi säger dom senaste fyra åren (jag skaffade ett socialt liv för fyra år sedan, tiden innan har jag inte så mycket att jämföra med), så var en del av dom jag kände singel, några hade pojkvän. Under dom här fyra åren, så har
- folk som hade pojkvän gift sig och skaffat barn
- folk som var singel har skaffat pojkvän och barn
- folk som hade pojkvän har gjort slut med pojkvän och skaffat ny
- folk som var singel är nu sambo
- folk som var förlovade har gjort slut med killen och träffat en ny
- folk som var gift har skiljt sig, träffat nytt, gjort slut och dejtar nu runt
- folk som var singel har träffat nån, gjort slut, träffat en ny, gjort slut, och träffat ny igen
Ser ni mönstret? Under den här tiden, så är det bara jag, endast och enbart, som har varit singel hela tiden, som inte ens har dejtat. Och det är inte för att jag inte har försökt - jag har träffat karlar på jobbet, på krogen, genom kompisar, jag har testat nätdejting... Och jag är fortfarande singel.
Är det konstigt att jag tror att det är något fel på mig?
En annan sak, som är lite samma, fast annorlunda ändå, som orsakar en väldig massa bitterhet, är när folk som jag betraktar som närstående skäms för mig. Som aldrig hör av sig om dom ska ut, eller om dom ska umgås med folk, däremot duger jag bra på tu man hand.
Som sagt, är det konstigt att jag tror att det är nåt fel på mig?
Nope, det är väl inte alls konstigt att du tänker att det måste vara något fel på dig. Inte för att jag tror att det är det; men det är ju där tankarna brukar landa till slut när något känns hopplöst. I alla fall för mig ... Och när det gäller dejting och att vara singel så har jag gjort min fair share av att känna just så ... Jag var trettioett när jag träffade A, innan dess hade jag haft ett förhållande på fyra månader och en flirt med någon som bara lekte med mig. Det var det. Så tro mig, jag hade funderat många gånger över vad som var fel med mig och varför ingen ville ha mig :P
Jag tänker mig att det inte underlättar att du bor i en liten stad? Är du kräsen? Träffar du ingen som faller dig i smaken, eller blir du intresserad men inte motparten? Du verkar ju i alla fall försöka ... Jag har en kompis som klagar över att han är singel, men han gör i princip inga försök att träffa någon och då är det ju lite svårt. Den stora kärleken kommer ju knappast och ringer på dörren, som min pappa brukar säga ;)Att fortsätta försöka är nog det ända vettiga, Malin ...
Däremot låter det deprimerande om det är sant att dina vänner skäms för dig. I så fall är de väl inte riktiga vänner? Har du frågat någon av dem om det?