hejdå barndomen, liksom...

Det går äntligen framåt i följetongen "sälja mormors hus", efter två år, så är annonsen ute, och det är visning den 14 september. Så ett par dagar innan, så ska vi upp och titta om det är något vi vill behålla från huset. Min morbror (min sista släkting på mammas sida, men som vi inte har någon kontakt med) har krånglat till alltihop, så vi var tvungen att dra in en tredje part för att överhuvudtaget kunna göra det, och att kunna sälja huset. Han har dessutom varit där (själv, vilket ingen av oss får) och packat allting i kartonger - väldigt opraktiskt. Vi måste alltså gå igenom alla kartongerna för att ha nån aning om vad som finns i huset. Dessutom var mormor, morfar och min andra morbror (som bodde hemma hela sitt liv) rökare alla tre, och allting är inpyrt med rök. Hade saker fått stå ute, så hade en del av röklukten kunnat vädras bort, nu kommer vi att översköljas med röklukt när vi öppnar kartongerna. Vi stannar kvar över visningen också, och det är alltså så jag tillbringar min 40-årsdag - genom att sälja en stor del av min barndom. Det känns inte helt fantastiskt...
 
 

Kommentera här: