om näthat - mobbing behöver inte innebära att få mössan nedspolad i toaletten

Just ja. Jag skulle ju skriva mina tankar om ett ämne som det blivit väldigt trendigt att prata om, näthat. Jag tycker att det är så jäkla sjukt att det är så vanligt, att det har blivit en trend. Ett par saker som skulle göra underverk mot problemet är dels att ta bort möjligheten att kommentera och kommunicera anonymt, dels att ha som vana att inte säga saker på internet som man aldrig skulle säga ansikte mot ansikte. Men det är ju det som är problemet - folk vräker ur sig under skydd av anonymiteten.
 
Men jag förekommer mig själv.
 
En närstående till mig, har under snart tre års tid blivit mobbad genom en fd väns blogg, dels genom bloggarens inlägg, dels genom folk som har kommenterat. Jag har också fått en släng av sleven ibland, men jag vet inte, jag tror att mitt skinn är tjockare, jag tar inte åt mig på samma sätt. Det pikas och vräks ur sig och kallas namn, bloggen har fungerat som en samlingsplats, en lekplats, för mobbingen mot min närstående. Bloggens ägare förnekar allt förstås, när h*n konfronteras, och försvarar sig med att inga namn nämns, och att h*n pratar om något helt annat, som inte har med min närstående att göra. När folk hänvisar till min närstående i kommentarerna, så låtsas h*n helt ovetande, som att h*n inte har någon som  helst aning om vem som hänvisas till. Det talas ofta om hur min närstående måste dyrka bloggaren eftersom h*n hela tiden måste härma h*n och skriva och göra som h*n. Något som gör att min närstående till slut knappt vågar blogga själv, för h*n får skit för det, vad än h*n skriver om. Som dessutom inte har det minsta att göra med bloggaren.
 
Hänger ni med? Det blir lite bökigt att skriva när jag försöker skydda personerna jag skriver om (även bloggaren, som jag faktiskt inte har minsta lust att skydda). En närstående till mig blir alltså mobbad genom en fd väns blogg. Den senaste tiden, så börjar min närstående att få nog, h*n har varit tyst och hoppats på att det nån gång ska ta slut, har varit den större människan och inte sagt ett ord om det på sin blogg, utan framgång. Nu istället har h*n försvarat sig, och blir ännu mer sparkad på för det, nu blir h*n kallad nätmobbare!
 
Och för att nu lägga lök på laxen, så har bloggaren börjat skriva om näthat, och hur hemskt det är, och hur vi måste jobba tillsammans för att få slut på det. Bloggaren, som då i snart tre år har gjort sitt bästa för att göra livet till en plåga för min närstående. Något som har lagts märke till både här och var, för tydligen är folk inte så dumma som bloggaren tror att dom är, folk fattar vad h*n skriver, och vem h*n och bloggarens kommentatorminions syftar på. För nej, att spela dum fungerar inte, alla fattar att bloggaren fattar att folks kommentarer handlar om min närstående. Folk funderar dessutom över om det inte är bloggaren själv, som skriver många av kommentarerna.
 
Så jag har alltså sett näthat på nära håll, jag vet vad det gör med folk. Det är lika jobbigt och gör lika ont som att bli mobbad i verkligheten, det får en att må lika dåligt. Om man har problem med en person, ta upp det med personen, istället för att sprida hat över internet, eller snacka skit och sprida lögner bakom folks ryggar. Säg inget om folk som du inte kan säga ansikte mot ansikte. Om du ändå inte kunnat låta bli att snacka om folk, stå för det, erkänn det, sluta att förneka det och spela dum - det är ingen som tror på dig ändå. Sopa rent framför din egen dörr, innan du börjar predika för folk. Och lägg ner anonymiteten, stå för det du säger, stå för dina åsikter.
 
Och det är helt sjukt att behöva säga det, men var snäll mot varann! Peppa varann, lyft upp varann. Det du ger ut, det får du tillbaka, och det är så mycket bättre att få tillbaka bra saker, än att få tillbaka dåliga saker.
 
 

Kommentarer:

1 Maria Walkeby Roos:

Det är så bra skrivet, att ingen har något att tillägga ;)

Svar: jag vet inte, det är kanske svårt att säga emot att man ska vara snäll mot varandra? och det kanske är så självklart, att man inte behöver hålla med?
Miss Kitten Heart

2 Maria Walkeby Roos:

Kanske. Dock trodde jag nog det skulle braka lös ordentligt efter detta inlägg.

Svar: jag trodde nog också att det skulle röra upp mer än vad det har gjort. men vad ska man säga emot, tycker man att allt som har hänt är ok, så betyder det att man är för näthat och mobbing, och vem vill öppet stå för att man tycker det?
Miss Kitten Heart

3 Julia:

Hej Malin,

Först och främst vill jag tacka dig för den sjukt fina och inspirerande bloggen (jag hittade nyligen din blogg och blev kär i den på en gång) :) Sen tycker jag dessutom att just det här inlägget är jättebra skrivet och ämnet är sjukt viktigt att ta upp. Bravo!

Jag funderar på att börja blogga själv, men jag vet inte om jag vågar. Tänk om det inte är någon som vill läsa den? Eller ännu värre, tänk om ingen gillar den?

Glad Påsk på dig! Ps. Hälsa gärna till syrran och berätta att jag är lika förtjust i hennes fina och inspirerande blogg :)

Kram Julia

Svar: tack så jättemycket, så glad jag blir!
vill du blogga, så tycker jag absolut att du ska börja! jag vet att det är lättare sagt än gjort, men fundera inte så mycket på läsare och sånt, utan blogga om sånt som intresserar dig, för att det är roligt. jag skrev ett inlägg om just det för ett tag sen (gå absolut in och läs inlägget som jag länkar till också): http://mildamalin.blogg.se/2014/april/varfor-bloggar-man-egentligen.html

glad påsk på dig med! det ska jag hälsa lillasyster, då blir hon glad! :)
Miss Kitten Heart

Kommentera här: