drömmar av silver, drömmar av guld...
En del drömmar sparar jag till den dag jag vinner på triss, eller om jag skulle hitta en miljonärskarl, eller om mina tavlor plötsligt skulle börja sälja för enorma penningsummor. Även om jag hellre köper billigt än dyrt (även om idealet är att köpa dyra saker billigt), även om jag inte har stora krav på levnadsstandard, så bor det ändå en liten personlighet långt inuti mig som älskar lyx, som drömmer om att bli bortskämd, om att ha råd att spendera. Egentligen är det väl säkrast att jag aldrig släpper fram henne, risken är förmodligen stor att jag aldrig skulle lyckas stänga in henne igen... Men skulle den dagen ske, om jag vinner miljonerna, eller gifter mig till dom, eller tjänar ihop dom, då skulle jag spendera dom på såna här saker:
Visst, det är galenskap att spendera många tusenlappar på en väska, hur välgjord den än är. Samtidigt, det är en del av tjusningen, att ha en väska på armen som kostar lika mycket som en begagnad bil. En väska som dessutom dom flesta skulle utgå från att den är fejk, för det är ju bara kändisar som har råd att köpa en äkta designerväska. Hur det än är med saken, nån gång i livet skulle jag vilja äga en riktig väska, om man med riktig menar galet dyr, med ett designermärke på framsidan. Det finns många fina (finns många fula också), som dom här två, Prada Double-bag, och Chanel Boy bag. Den förstnämnda kostar ca 19000 kr, den andra kostar ca 28000 kr för mellanstorleken. Ja, det finns förstås väskor som är betydligt mindre dyra, som fortfarande är riktigt flådiga, man kan hitta mycket fint med en smärtgräns på 10000 kr också.
Jag har alltid drömt om att resa, att se världen, jag hade gärna provat på att bo utomlands ett tag. Tyvärr har jag inte haft den ekonomin, jag var till London när jag var 18, och till Marocko när jag var 26, det är det enda. New York och Paris är två drömresemål, litegrann av samma anledning - en massa god mat, shopping, konst, mode, kultur, människor att titta på och inspireras av... Sol och bad är inte min grej, jag skulle tex aldrig åka till Thailand. Shopping och kultur och historia är mera min grej, så storstäder lockar, och platser som tex Egypten. Jag pluggade egyptologi i Uppsala på 90-talet, och jag har fortfarande inte varit dit. Synd och skam är det!
Mera tatueringar vill jag gärna ha! Jag har börjat på en sleeve, det är mycket kvar, och så vill jag ha en andra sleeve också, och så lite till på ryggen. Jag gillar färg och old school, jag vill ha personliga tatueringar, jag skulle aldrig kunna gå in till en studio, välja en flash, och tatuera den. Jag gjorde så med min första, när jag var 18 (på resan till London), och det är den enda tatueringen jag ångrar, och som jag kommer att täcka över vad det lider. På ena armen kommer jag att fortsätta med mitt Alice i Underlandet-tema, på den andra armen kommer jag att göra en massa tjejiga saker, pinuppor, rosetter, prickar, cupcakes, körsbär... På ryggen är det lite hemligt, en överraskning. En hyllning till nånting som är väldigt viktigt för mig, kan man väl säga. Och nånstans ska jag göra en minnestatuering till min mamma också, en klassisk tatuering typ den här.
Enligt klassisk stiletikett, säg från 1960-talet och tidigare, så ska inte unga flickor bära diamanter, det hör till den äldre kvinnan. Eftersom jag blir 40 i höst, så räknar jag mig då till en äldre kvinna, och jag vill ha diamanter. Gigantiska, blingiga diamantringar, som en överblingad änka och arvtagerska på Upper East Side. Det är min favortisort när det kommer till smycken, stora vräkiga ringar, det har jag alltid gillat, sedan jag var tonåring (jag har kvar min favoritring sedan jag var sådär 18, numera får jag tyvärr inte på den, och på den tiden var den stor...). Nu tycker jag ännu bättre om det, jag har tatuerade fingrar, och jag gillar kontrasten tatueringar kontra bling. Den här är vintage, från 30-talet, och allt som ser ut som diamanter är diamanter, och resten är platina. Jag hittar ingen prisuppgift, men skulle bli förvånad om den kostar under 100000 kr...
Jag har, som ni vet, krigat med min kropp i nästan hela mitt liv. 30 års jojobantning har satt sina spår, och min kropp är ingen direkt skönhetsupplevelse (eller jo, jag vet ju att det finns dom som tycker att den är fantastisk). Drömmen är att snygga till magen och brösten, inte för att få en mage och ett par bröst som hos en smal människa, utan för att få dom mer proportionerliga till resten av mig, och för att det ska bli lite lättare att köpa kläder. För får jag fixa dom, så tror jag inte att jag skulle ha några större problem att leva resten av mitt liv i den här storleken, för resten av mig tycker jag inte att det är nåt större fel på.
If I was a rich girl...
Drömma är bra, dröm på!