miss kitten heart

Idag är det 30 år sedan jag sist såg min mamma. 30 år, det är en hel livstid, det, en stor del av mitt liv i alla fall, en stor del av mitt liv utan en mamma. Ja, det har lämnat ett enormt hål i mig, det har påverkat mig otroligt mycket, det har gjort mig till en människa som är rädd för att lämna ut sig, som undvikit allt vad relationer heter, som är rädd för att bli lämnad och sårad. Det är klart att det aldrig var hennes mening, vilken mamma skulle välja att lämna sina tre små barn, att dö ifrån dom? Visst har jag under åren försökt att se en mening med att hon dog, att jag fick växa upp utan mamma, att jag fick forma mig själv under dom år som jag mest hade behövt hjälp, men det gör jag inte. Jag ser ingen mening med det. Javisst, det fanns saker som var jobbigt och svårt, och som också skulle ha påverkat våra liv, men vi skulle ändå ha haft en mamma. Faktiskt, det enda jag kan se som en silverkant, är mina minsta systrar, dom är en följd av att mamma dog, och dom skulle jag aldrig ha velat vara utan. Å andra sidan, vem säger att dom inte hade funnits där ändå?

 

Är det något jag skulle vilja, mer än någonting annat på denna jord, så är det att få träffa mamma en sista gång. Bara en gång till.